|
Majniemi (Ur En dal i våldet, Norstedt 1990, s. 78)
Evighetens kvava
stiltje i museerna
finns inte här. Om rummet
saknar väggar slipper man
aldrig ut. Det gränslösa
universum är en fälla.
Men här går vinden genom
hängbjörkens darrande
tårar. Här kryper stugan
ännu fram i sin låga gång
av tid. Hit har evigheten
ännu inte nått, här
finns den kvar.
|
Källan i Lippjärv (Ur En dal i våldet, Norstedt 1990, ss. 78-79)
Framtiden har planerats
i detalj; den är alltså
onödig. Uträtad går vägen
genom byn rakt över källan.
Det gjordes i år. Vad är det
som sker, vad är det som sker
när man asfalterar källor?
Endast genom att fråga
kan vi undvika svarets
dova tystnad.
|
|
Ur Höstfärd (Ur Paus, s. 52)
Vi går på sommaren med bara fötter.
Landsvägen liknar en rörelse.
Vi lämnar byn och gömmer oss i rågen.
Man bevakar oss från framtiden.
Man tecknar ner allting som händer,
leken, gråten, harsyran vi äter,
hunden som spänner ut sitt yl över byn,
en darrande plåt av ljud.
Vi blir rädda. Vi går hem igen.
I spisen brinner elden som om den sökte något.
Rädslan blir mod, en slags trötthet.
Vi växer allt snabbare. Man antecknar.
En dag är vi här, och ser tillbaka.
Medan skeendet pågår minns vi det redan.
Så långt kan man nå. Förgäves
vänder vi oss om.
Det kvällas i byn. Rösterna får eko,
talet dansar som sång. På vägen,
vit i jord och dimma,
spelar vi kägla medan mörkret faller.
Den orörliga barndomen tog slut.
Varje år blev döden större.
Själv blev jag större.
Allt mera skulle dö.
Livet förvandlades till tid.
Numera minskar döden.
Som sand över mitt ansikte drar tiden fram.
Redan hör jag i musiken tydligt tystnaden.
Dagarna sveper som molnskuggor genom mörkret.
Ändå håller allt på att bli liv.
Det är som när eftermiddagen djupnar och öppnas
medan den söker sig ner mot kvällen.
Väldiga skuggor sänder sina träd mot himlen.
Ekande klarnar oden. Dagen vidgas, och till sist
ryms också kvällen i den. Ingenting förändras.
|
Farmor (Ur Jär, Söderström 1990, s. 36)
Tidigt i sitt liv blev hon
uråldrig, en berätterska.
Hon födde barn och hon vårdade
döende, gav dem ömt
åt döden. För henne var det
samma handling. Hon visste,
att ingen kan förlåta
det våld, som kallas födelse.
Kärleksfullt vidrörde hon barnen
med deras namn. Hon berättade
gåtfulla, skyddande sagor
i mörkret i stugan, källaren
under nattens slott. Så
lärde hon dem försoning
och de lämnade henne
och försvann i framtidens
blånande människoskara,
på väg mot sina minnen.
|
Gösta Ågren föddes 3.8 1936 i Nykarleby, där han fortfarande är bosatt i Lippjärv. Vid mitten av 50-talet var han redaktör vid Folktidningen Ny Tid och i slutet av decenniet var han anställd vid Helsingfors Universitetsbibliotek. I mitten av 60-talet gick han den tvååriga regilinjen vid Svenska filminstitutets filmskola och åren runt 1970 studerade han humaniora vid Stockholms universitet. Han fungerade dessutom som styrelsemedlem i Finlands svenska författareförening 1958-61, 1968-71, 1972-77, 1995-96.