Ågren, Erik

Erik Ågren föddes 1924 i Ytterjeppo i Nykarleby. Under 20 års tid hade han ströarbeten som byggnadsarbetare, vaktmästare, landsvägsjobbare, gårdskarl och som gjuteriarbetare. Det gjorde att debuten med Sårad kom sent i livet (år 1973). En ny upplaga av debutboken med parallelltext på finska utkom år 2001. Förutom romaner om arbetare har Erik Ågren skrivit en barnbok, lyrik, pjäser och skrönor. I romanen Olga från 2004 tecknar han ett kraftfullt och ömsint porträtt av sin mor. Med denna bok återknyter han till Edvin (1991), där han berättar om bröderna Ågrens uppväxt.

Verk:

Erik Ågren har också medverkat i Hurrarna (1974), Fredsboken (1975), Skrivarna (1975) och Ur tystnaden (1989).

Biografiska fakta:

Femtiosex österbottniska författare om sig själva (Svenska Österbottens Litteraturförening 1990
Författaren själv (Förlags Ab Wiken 1993)
Nyström, Carita: Två berättare (Skrivor 1984)
Ett stycke finlandssvensk litteraturhistoria (Sahlgrens 2001)

Fakta på nätet:

Erik Ågren i Uppslagsverket Finland, 1985 (från Nykarlebyvyer.nu)
Svensk-österbottniska författare: Erik Ågren

Texter:

Ur Olga, (Hantverk 2004, s. 92-94)

"Vägen till Skatan gick genom Nykarleby. Olga kom ledande de två korna längs gatan, som ledde från Rummelbacken förbi torget och ner till åbron. Vid torget stannade hon korna och sa till Erik och Edvin, som gick efter med var sitt spröt i handen:
- Här gick jag i skolan.
Hon pekade på en stor stenbyggnad i två våningar, som stod vid västra sidan av torget. Huset var ett av de ståtligaste i Nykarleby.
- Vi vet det, sa Edvin buttert. Men fortsätt nu, så vi kommer fram nån gång.
Olga tänkte säga något, men ångrade sig och drog igång korna.
När de gick över storbron, kom en buss tutande i hög fart. Korna, som redan var rädda att gå på bron, började springande dra Olga med sig över bron. Först vid Brostugan fick hon hejd på dem och kunde lossa handen från repet. Hon knöt näven efter bussen, som försvann längs vägen till Andra sjön. Längs den upphöjda gångstigen kom pojkarna skrattande.
- Alfred fick fart på koddona han, sa Edvin leende. Han skulle gärna ha fått kata dem ända fram till Skatan.
- Och låtit oss sitta i bussen, fyllde Erik i.
Olga tittade med blossande kinder och nedrasad hårfläta på sina pojkar och sa:
- Håll i korna medan jag sätter upp håret.
- Vi binder dem i den där stången, sa Erik och pekade.
- Så kan vi gå in i Brostugan och köpa en glass eller en bulle, sa Edvin medan han kastade längtande blickar mot kaféets dörr. Jag är hungrig!
- Den där stången är till för att binda hästar vid, sa Olga. Och förresten har vi inga pengar, eller har ni?
- Va sku vi ha, sa Erik surmulet.
- Jag har tio penni, sa Edvin. Jag hitta den på landsvägen i går och nu har jag putsat den så man ser vad det är. Vi kan väl köpa för den?
- Vi får ingenting för den, sa Olga. Och nu har jag tappat min kam, som skall hålla fast hårknuten. Erik, gå till stranden och bryt en liten kvist åt mig att trä genom håret.
- Det kan jag väl göra, men annars så hitta jag en kam på bron. Är den din? undrade han och plockade fram en halvrund kam ur fickan. Jag tror den är av guttaperka och jag hade tänkt prova att bränna den med ett förstoringsglas.
- Den är min, sa Olga och sträckte fram handen. Med den andra höll hon fast hårknuten på huvudet.
Dröjande gav Erik henne kammen, som hon tryckte fast i hårknuten medan hon sa:
- Nu fortsätter vi.
Vid sidan av Brostugan låg en bergsklack, där vägen gick uppför. När de var uppe på den, var de inne i Nystan och snart vandrade de genom porten till seminarieområdet. Där låg flera brunmålade träbyggnader på båda sidor av vägen.
- Här vakta papp ryssan, sa Erik till Edvin, Jag undrar i vilket hus?
- Kanske de var så många, att de fanns i alla hus, svarade Edvin. Och så hade de den där grinden stängd och papp vakta där.
- Kanske. Men de får nog inte stänga den mera, för då skulle alla som kommer på den här vägen tvingas stanna och öppna den när de skall till stan.
Snart var de ute ur Nystan och på väg över ett fält mot en backe med några hus på.
- Mamm! Vad heter den där backen? undrade Edvin.
Olga vände sig om och svarade:
- Höbacken. Men vi går inte förbi gårdarna utan tar en genväg, som går på baksidan av backen.
Genvägen ledde upp till ett litet hus. Sen fortsatte den genom skogen mest som en stig. Olga stannade och gav repet till den ena kon åt Erik och sa:
- Stigen är så smal, att korna måste gå efter varandra. Det är bara två kilometer kvar att gå - så är vi vid Skatan.
Hon pekade på det lilla huset, som de nyss gått förbi och fortsatte:
- Där bor en skomakare, som har flera barn, här får ni säkert sällskap till skolan. Ja, förresten finns det barn på Skatan också, så ni blir säkert många, som ska till skolan härifrån.
De kom ut till vägen, som låg ett stycke upp från älven. Längre fram låg ett ensamt vitt hus och bortom det låg Beckbruket, som inte längre var något bruk. Mängder av beckklumpar låg utspridda på marken och hindrade växter från att gro och växa. En stund senare kom de ut ur skogen och där låg Skatan."