Textstorlek

Ågren, Gösta

Gösta Ågren föddes 3.8 1936 i Nykarleby, där han fortfarande är bosatt i Lippjärv. Vid mitten av 50-talet var han redaktör vid Folktidningen Ny Tid och i slutet av decenniet var han anställd vid Helsingfors Universitetsbibliotek. I mitten av 60-talet gick han den tvååriga regilinjen vid Svenska filminstitutets filmskola och åren runt 1970 studerade han humaniora vid Stockholms universitet. Han fungerade dessutom som styrelsemedlem i Finlands svenska författareförening 1958-61, 1968-71, 1972-77, 1995-96.
Han debuterade 1955 med diktsamlingen Kraft och tanke, men det egentliga genombrottet fick han under sjuttiotalet. Ågren har mottagit en rad utmärkelser för sitt författarskap, bl.a. Dan Andersson-priset (1995), Tollanderska priset (1986) och Vasa läns konstpris (1997). Det mest prestigefyllda priset fick Ågren 1989 när han mottog Finlandiapriset för första delen i Jär-trilogin. Ågren har även regisserat filmer, men mest har han skrivit lyrik, prosa och hörspel. - Hans verk har översatts till finska, engelska, franska, isländska, spanska och ryska.
Gösta Ågren har också samlat och utgett systern Inga Ågrens dikter, Liv, år 1981.

 

Några verk:

1955 Kraft och tanke (lyrik)
1956 Jordlös bonde (roman)
1958 Folkvargarna (lyrik)
1959 Bergsväg (lyrik)
De bådas seger (hörspel)
Möte mellan människor (hörspel)
1960 Emigrantresan (reseskildring)
1961 Ett brev från Helsingfors (lyrik)
1962 Hemlös (dramatik)
1962 Din makt är alltför stor
1963 Säg farväl åt natten (lyrik)
1964 Levande livet (dramatik)
1965 Kungörelser: dikter
1966 Hushåll (TV-drama)
1968 "Ågren" (lyrik)
1970 Cellens dagrar (lyrik)
1972 Massmöte på jorden (lyrik)
1973 Han kommer, han kommer: en berättelse
1974 Hurrarna: en stridsskrift om finlandssvenskarnas nutid (red.)
1974 Natten har djup för oss alla
1975 Amirika: filmserie i fem delar (tillsammans med Lars Huldén)
1975 Hammarbandet: en bok om Österbottens allmogebåtar
1976 Var inte rädd
1977 Vår historia: en krönika om det finlandssvenska folkets öden, en analys av vårt lands historia
1978 Molnsommar (lyrik)
1979 Paus: valda dikter 1955-1980
1980 Dikter i svartvitt
1982 Det som alltid är
1985 Den andre guden (lyrik)
1986 Ett nej (essä)
1988 Jär (del 1 i dikttrilogin med samma namn)
1990 Städren (del 2 i Jär-trilogin)
1990 En dal i våldet: poesin 1955-1985 i urval
1992 Hid (del 3 i Jär-trilogin)
1994 Kväll över seklet (lyrik)
1996 Timmermannen (lyrik)
1998 Dranga (lyrik)
2000 Bortom Nostradamus
2001 Detta liv (essäsamling)
2003 En arkadisk sång (lyrik)
2006 Här i orkanens blinda öga (lyrik)
2007 von Bödelns nattvard (essäsamling)
2009 Bottniska nätter (lyrik)
2011 I det stora hela (lyrik)

Länkarna hänvisar till Nykarlebybibliotekens exemplar av böckerna.

På webplatsen Nykarlebyvyer.nu finns en text av Gösta Ågren om Nykarleby-målet.

 

 

Biografiska fakta:

Femtiosex österbottniska författare om sig själva (Svenska Österbottens Litteraturförening 1990)
Finlands svenska litteraturhistoria 2 (Svenska litteratursällskapet i Finland 2000)
Gösta Ågren 50 år 3 augusti 1986: festskrift (Skrivor 1986)
Warburton, Thomas: Åttio år finlandssvensk litteratur (Schildt 1984)

Länkarna hänvisar till Nykarlebybibliotekens exemplar av böckerna.

Fakta på nätet:

Brösttoner: svensk-österbottniska författare: Gösta Ågren
Edu.fi:MLM: Gösta Ågren
Gösta Ågren i Uppslagsverket Finland, 1985 (från Nykarlebyvyer.nu)
Gösta Ågren - Wikipedia
Söderströms: Författare/Gösta Ågren

 

Texter:
Majniemi (Ur En dal i våldet, Norstedt 1990, s. 78)

Evighetens kvava
stiltje i museerna
finns inte här. Om rummet
saknar väggar slipper man
aldrig ut. Det gränslösa
universum är en fälla.
Men här går vinden genom
hängbjörkens darrande
tårar. Här kryper stugan
ännu fram i sin låga gång
av tid. Hit har evigheten
ännu inte nått, här
finns den kvar.

 Källan i Lippjärv (Ur En dal i våldet, Norstedt 1990, ss. 78-79)

Framtiden har planerats
i detalj; den är alltså
onödig. Uträtad går vägen
genom byn rakt över källan.
Det gjordes i år. Vad är det
som sker, vad är det som sker
när man asfalterar källor?
Endast genom att fråga
kan vi undvika svarets
dova tystnad.
Ur Höstfärd (Ur Paus, s. 52)

Vi går på sommaren med bara fötter.
Landsvägen liknar en rörelse.
Vi lämnar byn och gömmer oss i rågen.
Man bevakar oss från framtiden.

Man tecknar ner allting som händer,
leken, gråten, harsyran vi äter,
hunden som spänner ut sitt yl över byn,
en darrande plåt av ljud.

Vi blir rädda. Vi går hem igen.
I spisen brinner elden som om den sökte något.
Rädslan blir mod, en slags trötthet.
Vi växer allt snabbare. Man antecknar.

En dag är vi här, och ser tillbaka.
Medan skeendet pågår minns vi det redan.
Så långt kan man nå. Förgäves
vänder vi oss om.

Det kvällas i byn. Rösterna får eko,
talet dansar som sång. På vägen,
vit i jord och dimma,
spelar vi kägla medan mörkret faller.

Den orörliga barndomen tog slut.
Varje år blev döden större.
Själv blev jag större.
Allt mera skulle dö.
Livet förvandlades till tid.

Numera minskar döden.
Som sand över mitt ansikte drar tiden fram.
Redan hör jag i musiken tydligt tystnaden.
Dagarna sveper som molnskuggor genom mörkret.
Ändå håller allt på att bli liv.

Det är som när eftermiddagen djupnar och öppnas
medan den söker sig ner mot kvällen.
Väldiga skuggor sänder sina träd mot himlen.
Ekande klarnar oden. Dagen vidgas, och till sist
ryms också kvällen i den. Ingenting förändras.

 Farmor (Ur Jär, Söderström 1990, s. 36)

Tidigt i sitt liv blev hon
uråldrig, en berätterska.
Hon födde barn och hon vårdade
döende, gav dem ömt
åt döden. För henne var det
samma handling. Hon visste,
att ingen kan förlåta
det våld, som kallas födelse.
Kärleksfullt vidrörde hon barnen
med deras namn. Hon berättade
gåtfulla, skyddande sagor
i mörkret i stugan, källaren
under nattens slott. Så
lärde hon dem försoning
och de lämnade henne
och försvann i framtidens
blånande människoskara,
på väg mot sina minnen.