Monå (ur Hemgården och byn, Söderström 1952, ss.7-8)

Monå, min ljusa hemby,
Vad betyder väl allt ditt skvaller?
Det är ju bara små rispor av enens barr
på bärplockerskans bara fötter.

Och all din avundsjuka,
o, bara en daggstänkt spindelväv,
där myggorna dansar ovanför i solen.

Och all din oföretagsamhet,
o, bara kornas vilostund på lötet.
De jämtrar och kisar mot solen.

Å, min hemby vars alskogsstränder
kyssas av lustiga skvattrande vågor,
likt en sjöjungfru du stigit ur vattnet,
satt dig att vila vid Pellasberget,
glömt dig kvar i fägnad åt allt som lever och andas.
Havet har dragit sig undan.
Jungfrun är ensam kvar med sin längtan.

Har de än kommit från öst eller väst
de mänskor, som tagit jorden i vård,
de stannat och blivit till ett med dig.
De stugorna timrat, vidderna plöjt
och tagit i tiden från havet sin skörd.
De byggt sig skepp, som seglat till Riga och Stockholm.
De njutit av sånger och sägner, när unga och gamla
suttit i sämja vid värmande stubbvedsbrasa.
Samul knäppte på strängarna
och lockade fram ur skrymslet
sagornas skyggaste väsen.
Liksom ännu Hannes från Nörbis,
Anders, Axel och Gunnar nöter fiolerna,
smälter tillsamman forntid och framtid,
öser med kopparskopor
andakt och glädje åt ivrigt lyssnande unga.

Här diktas visor, här smids redskap,
här vävs släktledens skiftande väv.

Monå, som rymmer glädje och svårmod,
medkänslans dygder och lusten att gäckas,
må du leva i eviga tider,
giva en älskad tillflykt åt dina
längtande, prövade kvinnor och män.

Marsmorgon på Nörråkers (ur Hemgården och byn, Söderström 1952, ss. 11-12)

Du skulle se Nörråkers i dagbräckningen,
just när himlens stora rullgardin dras upp!

Det börjar glimma i topparna.
Ljuset skiftas ut,
som då Herren bröt brödet åt lärjungarna.

Petrus-Storgran vaggar hänryckt,
det går ett sus i tusen barr.
Johannesbjörken lutar sig mot åldrig sälg
och Dalaskogens hela unghär
överströs med blomster ifrån Kidron.

Nyjäl glimmar av kristaller
och på Monå by
skälver solens röda strålar.
Först vid Oppibackan,
sen på flaggstången vid Matous,
sist på Nörbishusens låga fönster.
Sänkorna har skuggor kvar ännu,
men lidarna är stoder
med livets inskrift på.

Det kommer,
så jag kan ej följa med,
morgonljuset.
Jag hinner ej,
jag måste och se,
stor är denna härlighet.

Skogen ljusnar och där stämmer upp
en sångarkör att himlen lova.

Varifrån kommer alla ljuden?

Såsom ljuset välver fram, så välver sången,
vindens barrsång, fåglatungors kvitter.
Jag måste skynda,
bjuda någon annan
ut att denna stund beskåda.

Vägen upp till Nörråkers (ur Hemgården och byn, Söderström 1952, ss. 9-10)

Den liknar ju ett brudefölje min allé
av unga björkar,
rimfrostklädd om vintern,
sammetslen om sommarn.
Vita stammar lyser,
kvistar gungar,
slöjor vajar
och en kör av fåglar
sjunger bröllopssånger.

Här gick jag
så mången tidig morgon
i den söta doften
av johannesblomster.

Här gick jag
i ljusa kvällar.
Humlan sökte sig ett bo
och solen gick till vila.
Pollenkornen föll från hanehängen
över röd och kådig honblomslängtan.

Vinterdån vid Monäsudden (ur Jord och drömmar, Schildt 1951, ss. 76-77)

Hån, skratt, havets dån
över udden i norr,
snöslask, halvmörker.

Bottenhavets hundar
i jakt mot naggade stränder,
fräs och isbark på hällarna.

Ett sund har skurit in från storhavet
och grovsjön rullar förbi
- ett ändlöst tåg av gnisslande vagnar.