Ur Heim / Hem, Schildt 1977, s. 8-9
Minkkan

Temdi minkkan!
Sku it i vara betä me na ana?
Ti ä jo så armadi mytji.
Å ska haa så mytji maat.
Å tå finns i fåltji
såm alldä fåår äta sä mätt.
Sku it i vara betä me na ana?
Å pälsan såm di vaa tili
vem haa rååd me täm?
Ti såm haa fy mytji å pengan!
Va iiss ni minkfarmarar,
arbeit fy tem såm ä riik?
Sku it i vara betä ti arrbeit
fy tem såm ä fatin?
Att ni va fatin sjölv
tärt ni byrrja arrbeit
åt täm så ä riik?
Å at va haa fatin ti bitaal mää?
Jååjåå, nåo ä jåo hä sant hä dee.
Å bröö måst an ta lööst åt sä
täär i låsar.
Å nåo ä jåo sjinnin grann.
Å it ä ni jåo ti fössta
såm ha dreiji sjinnin å juurin
så kvinnfåltji sku fåå ti ha påå sä.
He ä gamalti sjåo hädi pälsasi.
Så va sska an sei?
Ja, va sska an rikktit sei?
Sku it i entå...

Minkarna

De där minkarna!
Skulle det inte vara bättre
med någonting annat?
De är ju så vansinnigt många.
Och skall ha så mycket mat.
Medan det finns människor
som aldrig får äta sig mätta.
Skulle det inte vara bättre
med någonting annat?
Och pälsarna som de blir till,
vem har råd med dem?
De som har för mycket pengar!
Varför arbeta för dem som är rika,
ni minkfarmare?
Vore det inte bättre att arbeta
för dem som är fattiga?
Att ni var fattiga själva,
tills ni började arbeta för de rika?
Och att vad har den fattige att betala med?
Visst ligger det ju någonting i det.
Och brödet måste man ta löst åt sig
där det lossnar.
Och visst är skinnen vackra.
Och ni är ju inte de första
som har dragit skinn av djur
åt kvinnorna att ta på sig.
Pälsandet är ett gammalt jobb det.
Så vad skall man säga?
Ja, vad skall man egentligen säga?
Skulle det ändå inte...

Va ja veit
så ha i alldä vaari uutreidd
vem såm va han sissta
såm klätra åpp mä kransin
å hängd an kring nakkan på
tjyrktuppin i Munnsäl.
Hä ssku jöras
ti mässåman förr ahltiili.
I Anakortes, Wasjingtån,
rååka ja in måonäsbåov
såm pååståov i va han
såm hadd jåort i på fjåorton.
Men hä ä aadä som vil halld
i va Rankkas Härbärt
såm va han sissta.
Ti pååstaar at an
knäfft beinin kring kåssi
å släfft så mä hovo nedärååt
tå an hadd hängd åpp kransin.
Hä ä mytji tråolit
at prästin laa lååsi på lokon
bakät hä.

Såvitt jag vet
har det aldrig blivit utrett,
vem som var den sista
som klättrade upp med kransen
och hängde den om nacken
på kyrktuppen i Munsala.
Det skulle ju göras
till midsommaren alltjämt förr.
I Anacortes, Washington,
råkade jag en Monäsbo,
som påstod att det var han
som hade gjort det 1914.
Men det är andra som vill hålla före
att det var Rankas Herbert
som var den sista.
De påstår att han
knäppte benen kring korset
och släppte sig med huvudet neråt
när han hade hängt upp kransen.
Det är mycket troligt
att prästen satte lås på luckan
efter det.

Ur Heim/ Hem s.18-19
Ti arbeit i laag

Hä ä in lykko
tå an kan arrbeit i laag
mä tem såm an höör ihåop mää.
Papp såm ä håssbond,
Mamm så ä mattmåor,
båånin tå di byri dåga ti naa,
gambäfåltji så läng ti
levär å årk.
Såm tå an höibärga
på i uutsjifft förr i väädin.
Mitt i daain kuna mattmåor kåma
peedand mä maatin.
Tå sesstist vi allihåop i ladun åsta äta.
Tå va vi allihåop.
Vi va vi tå.

Att arbeta tillsammans

Det är en lycka
då man kan arbeta tillsammans
med dem som man hör samman med.
Far som är husbonde,
mor som är matmor,
barnen när de börjar duga
till någonting,
de gamla så länge de
lever och orkar.
Såsom då man höbärgade
på ett utskifte förr i världen.
Mitt på dagen kunde matmor komma
cyklande med maten.
Då satte sig alla i ladan för att äta.
Då var vi allesammans.
Vi var vi då.