Rundt, Dennis

Dennis Rundt föddes 14.8.1947 i Vasa, men har sina rötter i Nykarleby-trakten. Han har studerat vid Åbo Akademi, där han blev politices doktor i statskunskap år 1992 på ämnet Munsalaradikalismen. Chefredaktör för Vasabladet blev han samma år då Birger Thölix avgick med pension. Dennis Rundt verkade som chefredaktör vid Vasabladet under åren 1992-1997 och är sedan 2002 på nytt chefredaktör vid samma tidning. I boksammanhang uppträdde Dennis Rundt första gången i debattboken Finlands kärnkraft (tillsammans med Ingmar Kommonen) år 1976. Romanserien Sterbhuset, Korthuset och Glädjehuset skärskådar det finländska samhällets utveckling omkring 1850-1925. Dennis Rundt är fortfarande bosatt i Vasa. Han är gift och har tre vuxna barn. Sina somrar tillbringar han gärna på sommarstugan i Kantlax, Munsala.

Verk:

1976 Finlands kärnkraft (tillsammans med Ingmar Kommonen, debattbok)
1992 Munsalaradikalismen (akademisk avhandling)
1998 Sterbhuset (roman)
2000 Korthuset (roman)
2003 Glädjehuset (roman)

Medverkat i Att välja väg: Finlands roll i Europa (1991)

Biografiska fakta:

http://www.schildts.fi/forfattare/dennis_rundt.html
http://www.edu.fi/svenska/mlm/ml/forfattaren/dennis_rundt.html

Texter:

Ur Korthuset, (Schildt 2000, s. 21-25)

"Hjalmar och Öjvind fick börja vid ett av de större virkesupplagen i åmynningen. Där fanns inte många Vaxalbor men han kände igen de flesta arbetskamraterna. De hade jobbat ihop förr om somrarna och visste var de hade varann när propsvagnarna rullade. Ingen av dem hade orsak eller
vett att undra varför han och Öjvind var där och slet fast de inte måste. Han hamnade i ett bra arbetslag med fyra luttrade rödingar från Härmä och en finne från Nykarleby. Hjalmar barkade och byggde travar i strandvattnet och så gott som varje kväll cyklade han hem och lade kläderna på tork. Om söndagarna var han ledig. En gång när de tullat Öjvinds lager var de borta hela måndagen. Vattnet var iskallt ännu i maj men han, en gammal luikkumies, pikare, var van med det. Läderpjäxorna sög i sig vattnet och fottrasorna blev hårda som sten. Efter några minuter var benen som bedövade, men först när han klev upp ur vattnet kände han iskylan. Därför slet han så länge han orkade innan han gick upp till elden. Handlederna värkte och det brände från midjan neråt, men
det lättade på vägen hem. När strejken äntligen bröt ut lördagen den andra juni flyttades han som planerat till sorteringspontonen vid Nålören. Då hade Öjvind stuckit ut efter det första spritlasset.

Vid sorteringen hade man knappt lagt märke till strejken. Ett tiotal dyblöta karlar kämpade och slet med att hålla ordning på propsarna som kom glidande på älven. Så länge strömmarna och vinden förde virket nerför hade de fullt upp med att dirigera in pappersveden i sin hage och gruvpropsen i sin. Om det var natt eller dag, vardag eller helg, gassande sol eller spöregn saknade betydelse. Ibland tog de några timmars paus vid brasan på stranden. En eftermiddag dök Öjvind upp med
klirrande ryggsäck. Då stängde de porten till pontonen och lät timret ligga still.

- Satan, salte hadd smulti men allt fanns kvar, sade Öjvind och lade sig raklång invid brasan.

- Strejkin ha börja, sade Hjalmar. Hamnarbeitaran la ner arbeite överallt, int eitt endaste fartyg ska lastas uti på fjärdin.

Öjvind blinkade bort röken som hängde över dem. Runt omkring satt flottarna och förtärde hans förning och småpratade på finska.

- Jag ha hört. Å strejkbrytaran då?

- Sku int förvån om di första ha komi. Hjalmar hostade på varenda stavelse.

Han flyttade sig ett par meter från elden, Öjvind följde efter. Hamnarna var besvärliga. Pihkalagardet hade tränats med tanke på dem. Fast såg- och hamnstrejken i norr gav en del lärdomar. När kommunistpartiet året innan krävde att transportarbetarförbundet skulle gå i hamnstrejk sade
förbundsledningen nej. Förbundet hade inte råd och ville inte blanda bort metallarbetarnas strejk med en egen aktion som kunde skita sej. Men nu, tänkte Hjalmar, nu satan gäller det, och inte bara löneförhöjningar och kollektivavtal, utan vem som bestämmer.

- Vi kommer nog att råk på ein å annan bondpojk från finntraktin tär ut. Di där lappobåuan Kosola och Tiitu lär ska var bra på att rekryter strejkbrytaran, sade han.

- Hande lärarn från Sibbo skröt på dem å.

Öjvind ploppade ur korken, sög i sig en ordentlig slurk, räckte buteljen åt Hjalmar och berättade att han mött Sibbobon när han kom upp från Storströmmen med kanistrarna. Lärarn var på väg ner på velociped tillsammans med Emma Forsberg. De hade stannat och pratat, lärarn hade lutat sig mot skrindan där kanistrarna låg, under ett täcke och en hög med bräder, och frågat om Hjalmar och sagt att arbetsgivarna säkert skulle sätta hårt mot hårt.

- Han sa att didär...nå, döm du tala om, att di hadd börja med att skaff fram jägaran å att di int sku ge sej innan di har en egen armé. Han mära att just såna karar behöver Finland när tiderna är åoråoliga. Han mära att tåkodennan birör allihåop.

Öjvind tog upp de första takterna i en julpsalm som Hjalmar aldrig kom ihåg namnet på.

- Di kom bra överens, han och Emma, sade Öjvind mellan två verser.

- Jaha.

Emma var där igen. När Oskar levde hade Hjalmar ibland suttit med och diskuterat framför hennes stuga på Hembacken. Hon var trevlig för att vara lärarinna, jädrans rapp i munnen. Men ibland lyste
kommunistskräcken fram. En prydlig högerman som den där Sibbobon föll henne säkert i smaken. Hjalmar stack handen i fickan och fingrade på den refflade kolven, gav flottargänget en begrundande blick, reste sig och tufsade till Öjvind i nacken.

- Du ska snart få träff lappobåoan, men nu ska jag tala med finnpojkan, sade han.

Spriten briserade som en tidsinställd bomb i det utmattade flottargänget. När det vaknade till liv igen och tigande öppnade portarna bar hälften av det bakfulla sällskapet nattfärska blessyrer som få av dem visste hur de uppstått och varför. Men Öjvind, som själv var tilltufsad, hade gett ett par av dem på käften. Utan desto mera prat fortsatte de jobba. Hjalmar var osäker på om det han tjatat om kvällen innan hade gått hem: att strejken tills vidare gällde lastningen av fartygen ute på fjärden men att det var onödigt att sortera props när båtarna ändå inte skulle lastas. Flottarna hade nickat och svurit och hotat med att skära loss pontonen men antagligen glömt alltihop i fyllan och villan. Tillsammans med Öjvind rodde han som överenskommet var till matserveringen vid brofästet, där Kniivilä från förbundet stod och väntade. Han hade magrat, verkade spänd, otålig, och sade att de fort som fan skulle skaffa fram en motorbåt och åka ut på fjärden för att se vad som hände.

Det var vindstilla och klart. Där ute låg två stora fartyg i jämnbredd, ett svart och ett lite mindre och rostbrunt. På håll såg de att lastning pågick. Hjalmar kastade en blick på Kniivilä som satt på aktertoften bredvid Öjvind; han rörde inte en min. Hjalmar visste hur svårt det var att lyfta ombord propsarna från de öppna flottarna, och när de kom närmare syntes det att nybörjare blandat sig i leken.

Inne mellan fartygen saktade Öjvind farten och styrde på Kniiviläs uppmaning mot några karlar som rörde sig i eka längs grimman. Hjalmar vände sig så att han kunde iaktta dem. Plötsligt stod Kniivilä bakom honom.

- Di kan va beväpna, sade han.

Öjvind stängde motorn och de dunsade i stocken. Det var tyst, förutom vågklucket. Karlarna stirrade, de glodde tillbaka. En av strejkbrytarna höjde kexen på ett ganska hotfullt sätt men hakade fast den i relingen och drog motorbåten sidlänges närmare. Roddaren lutade sig fram, högg
tag om relingen med ena handen och försökte hålla båten stilla i dyningen. Ingen sade något. Hjalmar kastade korta blickar på Kniivilä, men han stod bara och guppade upp och ner. Ekan lutade betänkligt mot motorbåten, och just som en av strejkbrytarna tog ett steg bakåt knyckte han till för att hålla balansen och tvingade de andra att upprepa rörelsen.

- Perrkele, Aapeli, älä viitti! ropade mannen som höll tag i motorbåten och plötsligt måste välja mellan att släppa taget eller dras ut i vattnet.

- Så så, sade Kniivilä och satte sig på toften med överdriven nonchalans. Taidatte olla lapualaisia koko porukka, eikö niin? ropade han glatt.

Mannen som svurit åt Aapeli reste sig.

- Mitä se sulle kuuluu? Sä oot varmasti niitä lakkolaasia. Sun on paras palata rantahan.

Han satte sig med en häftig rörelse, och igen tvingades karlarna böja på benen och flaxa med armarna som om de balanserade på slak lina. Mannen med kexen viftade hjälplöst med sin långa stav, men körde kortändan i magen på en av kamraterna. Då vippade ekan och hela sällskapet till på nytt.

Hjalmar och Öjvind skrattade. Ingen tvekan om vem som hade övertaget.

- Tulimme katsomaan ketkä varastavat työläisten leipää.

Kniivilä hade rest sig och stod med händerna i fickorna.

- Ja nyt, kun tiedämme sen, haluamme varoittaa teitä. Hyvät rikkurit, teillä on kolme mahdollisuutta.

- Viina ja vittu, ja mitäs sittehen? sade någon i ekan. Men karlarna lyssnade utan att röra en fena.

Transportarbetarförbundets ombud från Jakobstad tog händerna ur fickorna och spretade med tre av högra handens fingrar i luften.

- Voitte lähteä täältä rauhallisesti ja palata kotiin. Voitte jatkaa rikkurihommaa ja pudota ereen /omin päin /tai, Kniivilä grep med vänstra handen tag i det tredje fingret, /meidän avulla/.

- Saatanan hurrit!

Roddaren reste sig och måttade med ena åran ett slag mot Kniivilä men missade och åstadkom sådan kalabalik bland de övriga i ekan att två av dem gick överbord med ett ljudligt plask medan roddaren själv halkade ner från toften. Han var snabbt uppe igen med ett rytande och då stjälpte ekan, armar och ben flaxade huller om buller i vattnet men roddaren fick tag om relingen på motorbåten och började frustande häva sig upp. Kniivilä gav tecken åt Öjvind som rusade till motorn och vevade. Hjalmar såg stålet glimma till och fick fram pistolen ur fickan.

- Bort, försvinn för satan! skrek han och siktade på Lappobon som hängde med överkroppen över relingen och höjde puukkon i vänster hand. Båten svängde undan i en vid båge och vibrerade under full maskin.

Lappobon stirrade på browningen, sedan på Hjalmar, på browningen igen och kastade slutligen en blick bakåt. Han drogs allt längre bort från flotten, slängde kniven på durken, rullade sig ombord och kröp ihop med händerna i vädret. Hela vägen in till stranden höll Hjalmar vapnet riktat mot honom.

De lämnade av Lappobon vid det första virkesupplaget, förklarade att han var en strejkbrytare som insett sitt bästa och ville komma i land och bad barkarna visa åt vilket håll han skulle gå för att hitta hem till Lappo."