Sahlström, Anna-Lisa

Anna-Lisa Sahlström föddes 29.11.1942 i Vasa. Hon är utbildad journalist och arbetade vid Vasabladet under åren 1962-1984. Sedan 1984 arbetar hon som fri författare. Debuten skedde år 1975 med Arbetarstaden, där det Vasa hon beskriver ses ur arbetarnas synvinkel. I Fem goda år (1977) fortsätter hon dokumenteringen av arbetarnas villkor, denna gång beskriver hon kvinnorna inom textilindustrin. Romanen Doft av järn och syren (1990) är en rik berättelse om människor och öden i Nykarleby från 1834 till nuet. Här får vi möta både Zacharias Topelius och Mikael Lybeck men också torpare och arbetare, sjömän och flottare, pigor och drängar. Mordet på kören från 2003 är en dokumentärroman om Lapporörelsen och Stalintidens terror. Under planering är bl.a. ett skönlitterärt verk om Edvard Gylling. - Anna-Lisa Sahlström har också översatt många verk från finska till svenska, bl.a. Paavo Hauta-Ahos "Purilfinnan". Anna-Lisa Sahlström bor i Lippjärv by i Nykarleby tillsammans med Gösta Ågren.

Verk:

1975 Arbetarstaden
1977 Fem goda år
1979 Rätten att leva (en bok för fri abort)
1980 Hellis folk (en berättelse om romerna i Finland)
1981 De rödas gård (tillsammans med Lars Roine)
1985 Insikt
1990 Doft av järn och syrén (roman)
1992 Och visslan skrek (en berättelse om "tobaksänglarna" i Jakobstad)
1995 En såg sig om - och vände
1998 Regina (en bok om Nelly Fågelbärj)
2003 Mordet på kören
2009 Den sista fursten (en berättelse om Edvard Gylling)

Biografiska fakta:

Finlandssvenska kvinnor skriver (Schildt 1985)
Femtiosex österbottniska författare om sig själva (Svenska Österbottens litteraturförening 1990)
Litteratur med våra ögon (Författarnas Andelslag 2004)

Länkarna hänvisar till Nykarlebybibliotekens exemplar av böckerna.

Fakta på nätet:

Löntagaren 4/2004: Brobyggare
Söderströms författare
MLM: finlandssvenska författare

Texter:

Ur Doft av järn och syren, (Söderström 1990, s. 17-19)

"Innan vintern flyttade Katarina Boman, änka med sju minderåriga barn in hos svärföräldrarna på Åminnetorpet. Det var trångt, men det fick lov att gå.
Så kom det sig att Matts, Johans son, flyttade in i farfars kammare på torpet.
Så kom det sig, att han bestämde sig för att inte gå till sjöss, trots att man där kunde bli både styrman och kapten. Nej, han skulle bli som farfar.
Därför slet han nu med fiskedonen. Han skulle lära sig och han skulle hjälpa mor allt vad han orkade.
Det var ju inte bara han som blivit faderlös. Också småsyskonen var faderlösa såsom många andra barn i staden.
Också några herrskapsbarn.
Matts granskade den nya håven.
Smidig och lätt som farfars var den inte, men som en sorts början fick den duga.
Matts hörde yxhugg från andra sidan älven. De kom från nya skeppsvarvet på Djupsten. Där såg man över gamla skepp, reparerade och sträckte nya kölar. Byggde nytt.
Av havet levde man i staden. Av farkoster. Skepp, skötbåtar, lotskuttrar, slupar, jollar och ökstockar.
Fartyg.
De nya fartygen tycks väldiga och stora som hus, där de växer fram på varvet på andra sidan åmynningen. De är mäktiga när de skjuts ut och de är präktiga när seglen sätts och de styr ut mot haven, de stora vida haven där de blir som snäckskal eller barkbåtar när stormvinden ylar och vågorna vredgas.
Men de är inte några snäckskal. Fullastade med tjärtunnor och plank ger de sig av. Fullastade med salt, kaffe, kryddor, tyger, vin och brännvin återkommer de från världshaven.
Sjöfarten är blomstrande och lönsam.
Staden är en sjöfartsstad, en av de betydande vid västkusten. Sjöfarten ger pengar, och redarna i staden - rådmännen och handelsmännen - har vant sig vid att röra sig med kapital.
Det är mycket herrskapet behöver pengar till. Pengar behövs till fina möbler i salongerna, till granna sidenkjolar och till alla utländska buteljer som ligger på mage i herrskapshusens mörka svala källare. Allt kostar pengar. Också mamsellernas vintervisiter i Stockholm och ungherrarnas studier i huvudstaden.
Allt kostar.
Matts har hört det och tycker inte det är underligt. Har det inte alltid varit så, att det har funnits skillnader?
Mor Katarina har aldrig varit i Stockholm och pappa blev aldrig student. Det var heller ingen som ansåg att de skulle ha behövt det. Vanligt fok behövde inte studera eller resa på "pension", vanligt folk behövde inte bilda sig och inte åka ut i världen för att lära sig särskilda sätt att vara på. Vanligt folk skulle arbeta.
Matts skulle arbeta.
Matts skulle arbeta för arrendet.
Arrendet. Fisken.
Som herrskapet på Kuddnäs skulle ha.
Arrendet.
Det var en ganska allvarlig sak. Det måste det vara, för alla vuxna blev allvarsamma när de talade om arrendet. Om att ha till det, att få till det, att leverera och att orka.
Arrendet framför allt.
Arrendet först, och därefter det man själv behövde. Det som fanns kvar av säd och fångst och ved och ork.
Alltid arrendet först. Också när man kom in i herrskapshusens kök för att tala om något som inträffat, om kor som kalvat eller gått ner sig, om träd som stormen fällt, om folk som dött eller som insjuknat - alltid trängde sig arrendet in i samtalet som något ofrånkomligt viktigt.
Det tycktes gälla alla, dem som skulle ha och dem som skulle ge och ändå var det ogripbart. Det kunde inte ges till vem som helst och man kunde inte gå till någon handelsbod och byta det mot salt, socker eller seldon. Arrendet skulle ges till vissa särskilda i olika former och det är möjligt att det var som Johannes på Rummelbacken sade; att arrende var sådant som fattigt folk skulle ge rikt herrskap för att de skötte deras åkrar, ängar och djur. Att arrendet var det som herrskapet på Kuddnäs skulle ha för att farmor Magdalena slog strandängarna och höll potatisåkern i skick, odlade så att det inte växte igen.
Och så förstås, för att de skulle få bo i torpet.
Arrendet!
Matts granskade håven. Med åren skulle han lyckas bättre. Det visste han, men han var ändå ganska nöjd.
Fisk skulle det bli - arrende."