Nälkämäkis miljonärer
Det var vi det.
En hop magra
självständiga ungar
som sprang barfota
ner till älven
för att vada i forsen
eller simma vid Alisvaj.
Ibland for vi ut till ängarna
en bit norrut från stan,
där hoppade vi genom halmtaken
på böndernas gråa lador...
Lite rovor stal vi också
om höstarna - när mörkret
och skymningen gömde oss.
Vinterkvällarna satt vi hopkurade
i en dragig gammal farstu
och berättade spökhistorier
så att benen knappt bar
när man skulle hem i mörkret.
Att kriget hade härjat,
det visste vi väl...
Vi såg ju det på varann.

Vi är stadsbor nu.
Nyårsafton nittonhundrasjuttiofem
höll vi bröllopsfest med staden,
den lilla fattiga staden.
Som nu är bra mycket större
och äger, förutom skulderna
och ett litet kraftverk,
även nejdens minkskattören
och många vackra stränder.
Nyårsafton sjuttiofem var det.
Våra barn skall länge minnas fyrverkeriet
som kostade några tusen, och blåsmusiken
och talen. Ja, länets hövding talade också.
Han fick ett rävskinn som belöning, eller minne
för att han välsignade förbundet.
Vi är stadsbor nu,
vi skrattar och funderar
vad huvudgatan genom Harjux skall heta.

Hon ger sina barn mjölk och rågmjölsgröt,
hon gör korstecknet framför ikonen och ber
att helgonen skall bevara dem även denna dag,
inlåsta i torpet, medan hon på herrgården
gör ett av sina fyrtio dagsverken denna sommar.
Så går hon ut i den tidiga morgonen
och jordens dagg är det enda som mildrar stegen.
Hon som så går medan fågelsången stiger
är min mormor. Min kärlek till henne djupnar
vartefter jag åldras, och lär mig genomskåda.
Hon efterlämnade inga ting, men blodet
som flöt i henne, pulserar i dag i mig.
Någonting mera varaktigt hade hon inte kunnat ge mig.
Hela mitt liv skall hon finnas i mig,
jag är innesluten i henne, där jag går är hon med
och mina steg är hennes. Vi går våra liv och drömmar
ja, vi går och vi går inte ensamma, eller förgäves.