Textstorlek

Wikman, Anita

Skomakardottern Anita Marklund föddes 1938 i Nykarleby. 1956-57 gick hon på studielinjen vid Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby och 1959-60 på Vest-Agder ungdomsskule i Norge. Sedan utbildade hon sig till hjälpsköterska i Vasa. Under hela sin studietid visade Wikman ett stort litteraturintresse och hon började redan tidigt skriva. Hon gifte sig 1962 med Hans Wikman. Åren 1969-71 deltog hon i Erik Ågrens skrivarkurser vid arbetarinstitutet i Jakobstad.
Anita Wikman debuterade 1974 med diktsamlingen De blå bergen på det nygrundade förlaget Författarnas andelslag. Fram till 1980 arbetade hon inom åldringsvården, men är numera författare på heltid. Hennes prosatrilogi (Kråkvals, Kråkögat och Vingklippt) utspelar sig i Nykarleby, närmare bestämt på Källbacken. Författaren är bosatt i Munsala, Nykarleby.

 

Verk:

1974 De blå bergen (lyrik)
1977 Därför (lyrik)
1979 Väntrum (lyrik)
1980 Kära Alexander (roman)
1981 Du skall icke hava lust (noveller)
1983 Balladen om Siimas-Fii och Sjunga-Matt (lyrik)
1984 Sången om Taimi och Sonja: diktberättelse
1987 Kråkvals (roman)
1988 Vindkast: visor och sånger
1991 Kråkögat (roman)
1993 Ripan (lyrik)
1996 Vingklippt (roman)
2003 Synvinklar (artiklar)
2007 Råk (lyrik)
2011 Allan, Sandra och vi andra (noveller)

Medverkat i en rad antologier, bl.a. Skrivet av Skrivarna i Jakobstad (1975),
Du tror du kuvar mig liv? (1984) och Pendel (1988).

Biografiska fakta:

Femtiosex österbottniska författare om sig själva (Svenska Österbottens Litteraturförening 1990)
Finlandssvenska kvinnor skriver (Schildt 1985)
Författaren själv (Wiken 1993)
Leva skrivande: finlandssvenska författare samtalar (Söderströms 1998)
Litteratur med våra ögon (Författarnas Andelslag 2004)
Ett stycke finlandssvensk litteraturhistoria (Sahlgren 2001)

Fakta på nätet:

Brösttoner: svensk-österbottniska författare: Anita Wikman
Nykarlebyvyer.nu: Anita Wikman
Västerbottens läns landsting: Författarporträtt Österbotten\Anita Wikman

Texter:

(ur De blå bergen, Författarnas andelslag 1974, s. 3)

Nälkämäkis miljonärer
Det var vi det.
En hop magra
självständiga ungar
som sprang barfota
ner till älven
för att vada i forsen
eller simma vid Alisvaj.
Ibland for vi ut till ängarna
en bit norrut från stan,
där hoppade vi genom halmtaken
på böndernas gråa lador...
Lite rovor stal vi också
om höstarna - när mörkret
och skymningen gömde oss.
Vinterkvällarna satt vi hopkurade
i en dragig gammal farstu
och berättade spökhistorier
så att benen knappt bar
när man skulle hem i mörkret.
Att kriget hade härjat,
det visste vi väl...
Vi såg ju det på varann.

(Ur Därför, Författarnas andelslag 1977, s. 21)

Vi är stadsbor nu.
Nyårsafton nittonhundrasjuttiofem
höll vi bröllopsfest med staden,
den lilla fattiga staden.
Som nu är bra mycket större
och äger, förutom skulderna
och ett litet kraftverk,
även nejdens minkskattören
och många vackra stränder.
Nyårsafton sjuttiofem var det.
Våra barn skall länge minnas fyrverkeriet
som kostade några tusen, och blåsmusiken
och talen. Ja, länets hövding talade också.
Han fick ett rävskinn som belöning, eller minne
för att han välsignade förbundet.
Vi är stadsbor nu,
vi skrattar och funderar
vad huvudgatan genom Harjux skall heta.

(Ur Därför, Författarnas andelslag 1977, s. 7)

Hon ger sina barn mjölk och rågmjölsgröt,
hon gör korstecknet framför ikonen och ber
att helgonen skall bevara dem även denna dag,
inlåsta i torpet, medan hon på herrgården
gör ett av sina fyrtio dagsverken denna sommar.
Så går hon ut i den tidiga morgonen
och jordens dagg är det enda som mildrar stegen.
Hon som så går medan fågelsången stiger
är min mormor. Min kärlek till henne djupnar
vartefter jag åldras, och lär mig genomskåda.
Hon efterlämnade inga ting, men blodet
som flöt i henne, pulserar i dag i mig.
Någonting mera varaktigt hade hon inte kunnat ge mig.
Hela mitt liv skall hon finnas i mig,
jag är innesluten i henne, där jag går är hon med
och mina steg är hennes. Vi går våra liv och drömmar
ja, vi går och vi går inte ensamma, eller förgäves.