Asparnas kärlek

Nej, det var ej blott en villa:
var gång lilla Emmas fot
som en fläkt så lätt och stilla
närmade sig trädens rot,
gick en susning genom bladen,
och den långa täta raden
utav aspar i allén
bugade varenda en.

Mången gång vid skördens fester
Emma uppå ängens stig
såg ej molnet uti väster,
borta hon fördröjde sig,
tills där kom ett regn och Emma,
ledsen att ej vara hemma,
sprang till höga aspens stam,
som stod där så allvarsam.

Då så klappade hon tacksam
stammen, som hon kände ren,
och då föll en tår av kärlek
från den gamla aspens gren.
Bästa paraply han redde,
och med fadershuldhet bredde
darrande sin gröna prakt
över Emma ut på vakt.

Men en dag jag aldrig glömde:
i den heta sommarns brand
uti moln sig solen gömde,
åskan hördes efter hand.
Emma flydde skrämd från fältet
till det välbekanta tältet
under aspens täta valv –
men den gamla aspen skalv.

Hård och skrovlig nu han kändes,
sällsamt han likt suckar drog,
och en gren, som nedåt vändes,
Emma hårt i pannan slog.
Ledsen på det falska hägnet,
sprang hon hem igenom regnet,
uti sinnet vredgad än
på sin trolös blivne vän.

Dock när Emma återvände
vid en klarnad himmel dit,
se, då låg den gamle vännen,
aspen, splittrad bit för bit.
Blixten, åt den unga ämnad,
träffat trädets stam, och rämnad
låg beskyddarn sträckt i mull,
fallen för sin kärleks skull.