Den första järnvägen i Finland

Avsnitt tre ur den humoristiska följetongen "Tant Mirabeau" som först publicerades i Helsingfors Tidningar, senare även i Noveller 3.

I Mars månad år 1862 inträffade något oerhördt i ett land
där människorna bott så glest och så oåtkomliga för hvarandra,
att man måste vara student, kadett, postiljon eller sjöman,
för att mer än en gång i sitt lif hafva sett andra nejder
och andra ansikten än dem, bland hvilka man vuxit upp
— ett land, där hvarje resa härintills varit en ovanlig
och viktig tilldragelse, som fordrade långa förberedelser
och ett energiskt beslut, då man ju måste tänka på tusen
nödvändiga saker både för fortkomsten och bekvämligheten.

Den 17 Mars 1862 förflyttades detta vida land med
dess ödemarker plötsligt med ett djärft språng från
forntiden in i nutiden — samma språng som hela vår
världsdel tagit två eller tre decennier före oss. Denna dag
skuffades ett af världens mest senfärdiga folk, som
behöfver sekler att morna sig, med ett klockslag framåt
från månaders betänksamhet till minutens punktlighet.
Denna dag försvunno afstånden, betänkligheterna,
verststolparna, skjutskärrorna, piskorna, backarna, grindarna,
färjorna, med hela bråten af gästgifvare, dagböcker,
skjutspojkar och hållhästar åtminstone från synkretsen
af en resa i landet, och om de ännu kvarstodo för alla
öfriga, så stodo de där såsom en öfvervunnen ståndpunkt,
hvilken tiden förr eller senare skulle springa förbi. Denna
17 Mars var en märkedag, en sekulardag, ett tidskifte
mellan förr och nu, ett jättehopp af den finske Matti
framåt i tidens töckniga luft. O, hvad Matti den dagen
såg mäkta förvånad ut! Då svajade flaggor, då dånade
hurrarop, då röto nya vidunder i skogarnas enslighet; då
— ja, då öppnades och invigdes Finlands första järnväg
från Helsingfors till Tavastehus!

Jag ämnar icke beskrifva denna dag: det är nog
att han grytt och efter sig gifvit upphof åt andra dagar
med nya språng framåt. Vi, som då nyligen flyttat till
hufvudstaden och icke hade äran följa det första bantåget,
återvände från bangården med ett intryck af förvåning,
nöje och väntan på framtiden. Icke ens min far, som
räknade sig bland järnvägens afgjordaste motståndare;
icke ens min mor, som förutsåg de förskräckligaste
olyckshändelser såsom en följd af detta nya
fortskaffningsmedel, hade kunnat motstå sin nyfikenhet att betrakta
underverket, och när jag såg min gamle, hederlige pappa
stå där med blottadt huvud som alla de andra, medan
man sjöng »Vårt land» och tidens ostyriga vindar fläktade
så lekfullt i hans grå hår, smålog jag vid mig själf och
tänkte: vänta, min gubbe, du skall en dag komma på
andra tankar!

Vi gingo dock i all stillhet hem, blygdes smått för
vår nyfikenhet, läste tidningarnas beskrifningar, benade
saken på alla sidor, råkade här och där i krig med den
nya resemetodens beundrare, ledsnade så småningom vid
det evärdeliga talet om denna tilldragelse och tilläto det
vara gjordt, som ej mer kunde ändras. Månader förgingo,
sommaren kom, och den obeveklige läkaren sände oss
på en badresa till Visby, för att kurera pappas gikt.
Det var allt något bråksamt; mamma förklarade att vi
sannolikt skulle brinna upp eller sluta vårt liv i Ålands
hav, men resan gick lyckligt, Visby var angenämt, gikten
förbättrades, och vi återvände med det lyckliga hoppet
att få tillbringa vintern i lugn. Då mottogo vi i början
av November en inbjudning från tant Mirabeau att
tillbringa julen på Muisto. Vid hennes ålder, skrek hon,
vore dagarna räknade. När hon icke fick den glädjen
att se oss på sommaren, hoppades hon att vi ville unna
henne detta nöje under den sista jul hon sannolikt ännu
kunde omfamna oss.

Hvad skulle vi svara? Föräldrarna hade så gärna
de lefde velat undgå en ny resa i denna besvärliga
årstid, men man sårar icke med afslag en älskad och något
granntyckt tant, hvilken man dessutom hoppas ärfva,
och våra pyren, Fritz och Sigrid, förenade så enträget
sina böner med mina, att de styrande makterna slutligen
nödgades samtycka. Detta beslut fattades likväl med det
bestämda och oryggliga förbehåll, att familjen icke skulle
riskera sina dyrbara lif med en resa på järnväg.

I November föll snö, och vi fröjdade oss åt ett
klingande slädföre. Men Anders — den nedrige Anders,
som så ofta kastar slask i vägen för olyckliga julresande
— förblef sin gamla osed trogen, och detta ända därhän,
att vägarna slutligen blefvo platt ofarbara. Vi väntade
i det längsta, vi rådfrågade barometern, almanackan och
alla gamla väderleksspådomar, men utan resultat. När
resan ej längre kunde uppskjutas, sågo vi oss, trots alla
oryggliga beslut, försatta i den hårda nödvändigheten att
antingen stanna hemma, eller resa på järnväg. Det var
ett bekymmersamt val. Nöden hade ingen lag, vi måste
riskera lifvet, och pappa lugnade oss med den försäkran,
att vi ju nästan lika lätt kunnat drunkna på resan till
Visby. Dessutom skulle vi, efter de tio milen järnväg
till Tavastehus, få hvila oss med fem mil landsväg till
Pälkäne och Muisto. Vi skulle åka i vagn, när vi ej
kunde åka i släde; vi skulle få resa denna sista
tredjedel af vägen i lugn.

Tio dagar före jul begåfvo vi oss af. Det var en
torsdagsmorgon, tror jag, alldeles mörkt. Allt var
inpackadt, vi hade lagt oss klockan tolf och hade godt
kunnat sofva till klockan sex, men då känner du inte
mamma. Hon hade afrest med ångbåten i somras klockan
två på morgonen och nu gått till sängs med den fixa
idén att vi skulle komma för sent till järnvägen. När
klockan slog tre, fann mamma det vara »hög tid». Hela
huset uppväcktes, vi flögo halfyra i reskläderna och tyckte
oss redan höra den hjärtslitande pipan hvissla...

Nå godt. Sedan vi litet mornat oss med kaffe och
fått våra pyren på fötterna, hvilket inte var det lättaste,
slog klockan fem. Vagnen stod framför porten; vi
försinkade ännu den dyrbara tiden med att instufva
pumpernicklar åt barnen. Fritz hade fått nya strumpor och
tjöt att de klöste honom i benen. Sigrid hittade ej sin
väska; pappa sökte öfverallt sina reshandskar, som han
bar i fickan af pälsrocken; jag flög på jagt efter min
page, som pyrena begagnat till tömmar, och mamma
hade ännu femtio förmaningar åt jungfrurna, huru de
skulle akta elden, inte lämna köksdörren olåst, inte
springa alla på en gång ur huset, inte förkyla sig under
julhelgen och annat mer, som en ordentlig husmoder inte
kan lämna osagdt i sista stunden. Allt detta gjorde, att
när vi lyckligt anlände i mörkret till bangården, slog
klockan tre kvart till sex.

Var det mörkt utanför, så var det ej ljusare
innanför. Hvad skulle vi göra? Alla dörrar voro stängda, 

och endast därborta vid lokomotivet märktes något tecken
till liv. Pappa skickade kusken att fråga, och sedan vi
tåligt väntat en kvart i vagnen, kom Nylund tillbaka med
svaret, att bantåget går klockan åtta, hvilket vi läst i
tidningarna dag ut och dag in allt sedan Mars månad.

Vi stego emellertid ur, litet duvna och sömniga, och
fingo slutligen katt på en städerska, som var nog
mänsklig att låta oss träda in i den mörka väntsalen. Pyrena
hängde, den ena på mig, den andra på mamma, och så
somnade de. Småningom kom upplysning, därefter buffet
och kaffe. Vi drucko, det förstås, och hörde med
tålamod klockan slå sju, då pappa råkade påminna sig att
han glömt på sitt skrifbord ett angeläget bref, hvilket
samma dag borde afgå med posten till Petersburg. Nu
blef rådplägning, böner, jag tror till och med tårar, men
pappa var obeveklig. Lyckligtvis fann han en ledig
hyrkusk, som fört passagerare till bangården, och lämnade
oss öfvergifna åt väntans tortyr.

Jag vill ej försöka att beskrifva vår olyckliga ställning.
Min goda mamma är den bästa människa under
solen, bara hon icke fått i sitt hufvud den föreställningen
att något går galet. Och nu skulle vi försumma oss,
det var gifvet, det hade hon länge förutsagt, det kunde
aldrig slå fel. När hon väntat fem minuter, uträknade
hon att pappa bort vara längesedan tillbaka. Hör, nu
slog klockan en kvart på åtta! Hvem skall köpa
biljetterna? Hvem skall bestyra om sakerna? Hvem skall
se åt att man ej prejar oss oförsvarligt? Här kan man
vänta sig hvad som helst. Se där, man trängs redan
vid luckor och ingångar! Våra ur gå för sent; jag
tyckte man hvisslade. Nej, vi komma aldrig i tid, tåget
går, det är rätt så klokt att vi genast åka tillbaka hem.
Hvarför skulle vi låta vagnen lämna oss? Nylund hade
kunnat vänta tills tåget gått, men han har då icke det
minsta förstånd för sin stora lön. Det är förskräckligt
att vara allena och värnlös med så mycket obekant
folk. Man skall få se, att de stjäla ifrån oss allt hvad
vi ha med oss.

Jag försäkrade att jag höll min fot på vår stora
koffert, att Fritz i sin lyckliga slummer dunkade hufvudet
mot nattsäcken, att denna åter låg ofvanpå resfilten;
annat löst hade vi icke, utom pirater och resväskor, dem
vi buro i handen, och pappas pipa med tobakspung, som
hvilade på mitt knä. Ingenting kunde lugna mammas
farhågor. Hvarannan minut gick hon till trappan; det
var för bedröfligt. Emellertid byltade den ena skaran
passagerare efter den andra fram till biljettluckan —
de afundsvärde, som icke glömt sina bref på skrifbordet
och kunde sätta sig ned att vänta med det goda
samvetets lugn!

Ändtligen slog klockan half åtta.

Nu stod mamma ej mer att hejda. Att vi skulle
bege oss af på den olyckliga färden! Vi hade ju kunnat
sitta beskedligt hemma och äta vår julgröt i fred, som
andra kristna människor. Lovisa, som städat rummen,
sedan vi reste, har bestämdt förlagt pappas bref, eller
kastat det i papperskorgen, eller, hvem vet? låtit det
vandra med sina sopor i kakelugnen. När pappa ej
finner brefvet, sätter han sig att skrifva ett nytt; det tar
tid, det slutas ej förrän klockan nio, och emellertid sitta
vi ökvergifna stackare här som ett spektakel för alla
människor. Märkte du huru den sippa frun i
räfskinnskappan vände sig om för att se på oss? Och den där
karlen i bruna frisrocken, hvarför betraktar han oss?
Han måtte tänka att vi se förskräckligt bortkomna ut.
Det är för olyckligt. Nu får Fritz hosta i morgonkylan, och
Sigrid är inte för rar, hon heller; hon hade ju mässlingen sista våras.

— Men, söta mamma — sade jag tröstande —
klockan är ej mer än half åtta ännu. Det värsta som
kan hända oss är att vi åka hem igen.

— Jo det vore skönt, att låta pigorna skratta ut
oss, när vi troppa i gåsmarsch uppför vår trappa igen!
Du skall få se att pappa kommer just när tåget går af,
och då stå vi här utan biljetter.

— Men hvad hindrar mig att köpa biljetter?

— Du? Nej, en karl skall det vara. Dig skulle
de lura på dubbla priset.

Karlen i frisrocken måtte verkligen ha läst i mammas
bekymrade min att ej allt var som det borde vara, ty
nu steg han fram och erbjöd sig utan krus att köpa
biljetter åt oss. Du skulle ha sett mammas min! Om
han åtminstone blifvit i vederbörlig ordning presenterad
för oss. Men en vildfrämmande människa, och därtill en
karl i frisrock! Ja, frisrockar äro visst mycket
aktningsvärda öfverplagg, när man ej har råd att bestå sig
någonting mer, men något särdeles anseende gifva de inte
sin man vid första bekantskapen. Förmodligen befann
sig karlen af något misstag i väntsalen för andra klassens
passagerare: han måtte ha ämnat sig till den tredje.

Mamma ville slingra sig undan med svaret att vi
nog skulle reda oss utan biträde, när hon råkade kasta
en blick på karlens obehandskade händer, som voro
mer än lofligt stora och grofva. Det föll henne in, att
frisrocken betydde något slags vaktmästare, för hvilken
man ej behöfde genera sig. Hvarför kunde vi ej vara
klara till aftåg, när pappa anlände — om han anlände?

Hon såg på mig; jag nickade bifall, och när klockan
slog tre kvart på åtta, hade vi ej allenast biljetterna.
Nu kom ett annat bekymmer. Pappa skulle bestämdt
fördröja sig, tåget skulle afgå med våra effekter till
Tavastehus, och biljetterna skulle vara utan värde. Men
just när mamma var fullkomligt öfvertygad att allt var
så galet det kunde vara, anlände pappa med svetten i
pannan och löskragen på sned under ena örat. Nu
ruskades pyrena upp, kånkades fotlösa med oss och...
med detsamma var Fritz försvunnen i trängseln. Han
skulle naturligtvis råka under hästfötterna, menade mamma,
och när pappa försäkrade att här funnos inga hästar,
bara eldfrustande järnfålar, bedyrade mamma att pyret
skulle snubbla ned mellan perrongen och vagnarna, bli
öfverkörd af tåget och söndersmulas, olyckliga barn,
som man så ofta läser i tidningarna: det hände ju nära
Arboga med en oxe! Emellertid var Fritz i godt behåll
och uppenbarade sig i rätta stunden på frisrockens axlar.

— Var god och stig in här — uppmanade karlen,
pekande på en vagn — här är ledigt.

— Hör du! hviskade mamma, knyckande pappa i
rocken. — Här är ledigt! Vagnen har bestämdt något
fel; ingen vågar taga plats där. Kanhända är fönstret
söndrigt; där är ett drag, som ingen står ut med. Att
jag skulle glömma min grå schal; han hade behöfts för
Sigrid kring nacken.

Det oaktadt stego vi in i kupén. Den var förträfflig,
fönstret helt, sofforna jämngoda med pappas bästa. Nu
fick mamma ett nytt bekymmer.

— Månne jag bort ge karlen drickspengar? Han
betraktade oss som hade han väntat något för sitt besvär.
Sådant folk brukar ej göra något för intet, och det kan
man ej heller begära. Nu är han troligen anställd vid järnvägen
och har våra saker om händer. Det vore illa,
om han funne sig mankerad; hvem vet huru vi sedan
få våra saker tillbaka.

— Du har väl fraktmärkena? frågade pappa.

— Hvad är det?

— Små kvitton med nummer, hvilka man får i
bagagerummet.

— Nej, sådana har jag inte fått.

— Men hur få vi då våra saker tillbaka?

— Ja, det begriper jag inte, suckade mamma.
Pi-i-i-i! hvisslade lokomotivet, och tåget satte sig
långsamt i rörelse.