Draktänder

Nu så är det vår. Gå såningsman till fälten,
så ädla frön. Det är en bördig jord.
Så korn Så ljus! Så framtids rika hopp,
men så ej blåst, att du ej skördar storm

I män av Finlands folk med skilda språk,
vi sån I drakens tänder ut i jorden
och minnes ej, att därav växa upp
beväpnade, som skola sönderhugga
varandra och ett sargat fosterland?
Vi sliten I den ärorika fanan,
som genom sekler skuggat samma leder,
i tvenne trasor till ett hån för vinden
och skriven på den ena: forntids minne
och på den andra: framtids rätt?
liksom man kunde rycka tidens lemmar
ifrån varandra, stympare

Gå, flagga
med ena trasan där, förmätne, du,
som, stödd på västerlandets minnen, nekar
den tid, som är, att vara vuxen son
av fäders hydda. Fåfängt är ditt trots.
Ställ dig mot forsen, bjud hans starka bölja
att vända till sin ringa källa åter!
Gå ut en vårdag på det fria fältet
och bjud dess tegar stanna kvar i snön,
bjud, om du mäktar, gräset att ej gro;
förtrampa furans gröna skott i ljungen
och säg till henne: bliv den dvärg du var!...
Du med den andra trasan, oförvägne,
som glömt den livets skola, där du lärt,
yvs, att du i ditt oerfarna högmod
igår var intet och idag är allt!
Är du den vår, som fötts i vinternatten,
så rota dig i kärlek, ej i hat;
låt allt det leva, som har kraft att leva
och mod att älska! Slut det till ditt bröst!
Den dag skall komma, när det hör din röst
och den i stycken slitna fanan formar
sig åter hel att trotsa tidens stormar.