Fältskärns berättelser

Företalet,
som handlar om Fältskärns person och lefverne.

Han var född i en af Österbottens småstäder den 15 Augusti 1769, samma dag som Napoleon. Dagen minns jag dessutom såväl, emedan fältskärn alltid brukade fira den med ett litet kalas. Det bestod däruti att två eller tre af hans gamla kusiner som ännu lefde – han kallade alla gamla tanter kusin – och två eller tre af hans bröder – han kallade alla bror, som kallade honom farbror – församlades uppe hos honom i vindskammaren på kringlor och kaffe. Till all lycka var kammaren en af de större, med två höga fönster (och en förfärligt mörk vind utanför), och det behöfdes, ty förutom de två eller tre kusinerna och de två eller tre bröderne samlades däruppe ett dussin barn, ostyriga pojkar och munviga flickor, som förde ett gränslöst oljud och stjälpte allt öfverända. Ty fältskärn hade här i världen en obegriplig svaghet för barn och lät oss husera så att gammalt och klokt folk miste öronen. Men jag återkommer till födelsedagen, som dock är den första på alla meritlistor, och fältskärn hade en längre meritlista än mången annan. Således, fältskärn var född på samma dag som Napoleon, det utgjorde hans lefnads stolthet och blef första uppränningen till flera af hans lefnadsöden. Han kunde nämligen aldrig upphöra att däruti se ett förebud af synnerlig märkvärdighet; blef han ock aldrig en stor man, som han kanhända i sin ungdom föreställt sig, så jagades han dock af detta förebud att söka äran och lyckan i mångfaldiga lifvets skepnader. Hans stolthet, likasom hans äregirighet, var af det milda, godsinta slag, som i tysthet ler åt sig själf och icke gärna gör en mask för när; den var en af dessa oskyldiga illusioner, som klänga sig fast vid ett af slumpens företräden och hela lifvet igenom fasthålla det som en sak af stor vikt och betydelse, utan att någonsin bringas ur koncepterna, om än verkligheten tusen gånger visar att allt är en dröm. Den som känner hjärtat och lifvet hade långt för detta kunnat förutsäga fältskärn att han, med en ärelystnad af detta slag, aldrig skulle komma att spela en lysande roll, om han än hundrade gånger varit född på samma dag som Napoleon. Ty helt annan är den ärelystnad, som genom tusende hinder bryter sig en väg till höjderna af mänsklig storhet. Med de omätliga resurserna af snillet, djärfheten och ihärdigheten förenar den oftast likgiltigheten för medlens halt; när räknar den stolte eröfraren alla de offer som blödt för hans ära på slagfälten, alla de tårar, alla de ruiner af människolycka, öfver hvilka hans väg går fram till fantomet af en storhet som glänser genom seklerna! Hade fältskärn på sin ryktbara födelsedag blifvit bragt till världen af Madame Lætitia Bonaparte i Ajaccio, han hade väl då kunnat blifva något annat än fältskär, men föga något större. Väl hörde man Napoleons ryktbare kock i känslan af sin storhet förklara, att »man kan blifva kock, men man födes till stekvändare». Dock glömde han, själf ett snille, snillets förutbestämmelse; född till stekvändare, blir man sällan i botten annat, om äfven med guld på kragen och diplomer i fickan. Fältskärn var icke född till en Napoleon. Icke för det att han bar det borgerliga namnet Andreas Bäck - han hade läst latin och skref sig Andreas, aldrig Anders – icke heller för det att hans fader var en simpel sergeant, som mistat en arm i pommerska kriget. Utan för det att, med en sådan outtömlig fond af godsinthet och vankelmod som hans, man, äfven med ett briljantare hufvud än det som fallit på fältskärns lott, väl möjligen kan blifva en dristig partigångare, men aldrig en stor fältherre i lifvets strid. Fältskärn var i sin barndom, som han själf brukade säga, en stor klippare; men som han visade snäll fattningsgåfva, skickades han af sin morbror, en förmögen handlande, till skolan i Vasa. Vid aderton års ålder hade han bragt det så långt, att han med en bytta smör i kärran och sjutton plåtar i fickan reste in till Åbo för att taga studentexamen. Detta lyckades utan svårighet, och vår nybakade student skulle nu, efter sin morbrors och gynnares önskan, med all gevalt sträfva till kappa och krage. Med hemliga suckar satte han sig vid sin hebreiska kodex; tankarna flögo världen omkring, och blickarna rymde alltför ofta från »Bereschit bara elohim» till paraderna på torget, där den ståtliga militären mönstrades, innan den tågade ut till kriget. Ack, tänkte den blifvande prästen, den som dock vore soldat och stode där så rak i ledet, redo att slåss, som far min, för kung och fädernesland! Men det var något som satte p för den saken: mor hade aldrig kunnat förgäta att far förlorat en arm i kriget, och hon hade tagit det heliga löftet af sonen, att han aldrig skulle ge sig till knekt. Unge Bäck var en god son: han vände således från paraderna till sin kodex tillbaka, men han hade icke hunnit till hälften af Genesis, innan en bomb slog ned i hela hans tankegång. Denna bomb var en annons i Åbo Tidningar, undertecknad »Gabriel Erik Haartman, på medicinska fakultetens vägnar», af innehåll att studenter hvilka önskade taga tjenst som fältskärer vid lasaretter och regementen under kriget, ofördröjeligen ägde att anmäla sig till privat undervisning i medicinen, hvarefter de - tämligen snart, det förstås, ty kriget var i full låga - kunde påräkna att utkommenderas med fem à sex riksdaler specie i månaden att börja med. Nu stod vår man ej mera att hejda, skref hem att man som fältskär väl brukade aftaga andras armar, men själf ej mista några, och erhöll med mycket prut det begärda samtycket. I ett nu stod kodexen upp och ned på hyllan, Bäcken studerade icke, han slök kirurgi oeh var om få månader en fältskär så god som mången annan. Ty på den tiden var man ej så noga; hvem minns icke huru Franzén sjunger i sitt ypperliga »Förr och Nu»:

Förr skar en doktor fingrar, tår,
som icke dugde mera,
nu hvad han ej i hast förstår
kurera.
Och det är mycket möjligt att han därvid tänkte på Bäcken. Men vår fältskär lät sig icke bekomma. Han gjorde 1788 och 89 års kampanjer till lands, men 1790 års till sjöss, var med i mången hård lek, drack tappert om (efter hvad han själf påstod) och kapade armar och ben, så att det var lust och glädje. Han visste den tiden ännu icke af sitt årsbarn Napoleon, ansåg sig följaktligen då ännu ej ämnad till något stort; men ofta hörde man honom sedan berätta huru han, den äfventyrliga 3 Juli i Viborgska viken, passerade med Stedingk på hämeenmaa Styrbjörn, i spetsen för skärgårdsflottan, fientliga batteriet på Krosserorts udde och fick spillran af en sönderskjuten rå mot högra kindbenet, hvaraf han bar märke så länge han lefde. Samma kula som märkte hans kind kom långskepps med stor förödelse, susade förbi chefens hufvud och gjorde denne för ögonblicket alldeles döf. Bäcken var flinkt till hands med sin snäppare och sitt slagvatten; om tre minuter hade Stedingk sin hörsel igen. Det var just i den stund då faran var störst och kulregnet som hetast. Kratsch, då stötte Styrbjörn på grund. »Gossar, vi äro förlorade! » skrek genast en röst. »Å nej,» svarade en annan - och det var Henrik Fågel från Ahlais by i Ulfsby - »kommendera bara alla man i förn, det är aktern som sitter på! » – »Alla man i förn ! » kommenderade Stedingk; Styrbjörn blef flott, och hela svenska skärgårdsflottan följde efter i dess kölvatten. Därom brukade Bäcken sedan säga: »hvad d-n hade det blifvit af flottan, om Stedingk varit döf?» Och man förstod gubbens mening; han hade räddat hela svenska flottan, det förstås; men drog man litet på mun åt hans oskyldiga skryt, så skrattade han med och tillade godmodigt: »ja ja, ser bror, jag är född den 15 Augusti, bror vet, och det är hela saken, jag rår inte för'et.»

När kriget var slut, begynte Bäcken att vantrifvas på lasaretterna, och då han (efter eget påstående) var särdeles väl inskrifven hos Stedingk, gaf han flottan på båten och följde sin gynnare till Stockholm - som husläkare, tror jag han någongång påstod, men, efter hvad andra säga, lärer han snarare skött någon skrifvaresyssla. Flink, fyndig och pålitlig man, som han var, förstod han månget halft ord och fick förtroenden, dem han (efter egen utsago) fullkomligt motsvarade. Han stod på den tiden i vidlyftiga relationer med kammartjenare, kammarjungfrur, handsekreterare och dylika personer, som i dåvarande politiska intriger mellan de förnäma spelade en betydande roll, ja ofta voro de till utseendet obetydliga, men i själfva verket inflytelserika driffjädrarna i mången trasslig kabal, som spann i mörkret sin spindelväf, tills den hade omsnärjt rikets högsta personligheter och bragt dem på fall. Jag har aldrig fått full reda på den roll fältskärn själf spelade i dessa ryktbara kabaler; det är möjligt att den icke varit så betydlig, som han någon gång låtit påskina. Men att det varit en ful och falsk roll åtager jag mig att bestrida; därtill var Bäcken för hederlig karl i botten af sitt hjärta. Jag tror således snarare att han gått andras ärenden, utan att hafva reda på deras politiska halt, innan han såg följderna i öppen dag. Men visst är att han dessa tider var invigd i mycket skvaller och om betydande personer, både då och i förflutna dagar, inhämtade mångt och mycket som varit föga bekant och likväl är mycket betecknande.

Fältskärn var en gustavian i samma betydelse som den tiden en stor del af Stockholms medelklass: bländad af hofvets glans, som återföll äfven på de låga platserna i dess närhet, hänförd af den nedlåtenhet, hvarmed Gustaf III så väl förstod att vinna massornas gunst när han behöfde den, var fältskärn sin konung oinskränkt tillgifven. Hvad frågade han efter det politiska missnöje, som redan länge smugit kring tronen och allt mera hotande höjde sitt hufvud i dess närmaste grannskap! Han var ung, han behöfde inga skäl för sin tillgifvenhet. Sådan ståtlig kung! var allt hvad han tänkte; han var den tiden en durkdrifven rojalist, och hände det sig att han gick andras ärenden i kabalernas tjenst, så var det emedan han, fattig karl, trodde sig göra kungen en tjenst därmed.

En dag i början af Mars 1792 hade fältskärn, då för tiden (efter egen utsago) en vacker gosse, genom en kammarjungfru hos grefvinnan Lantingshausen, hvilken åter (naturligtvis kammarjungfrun) stod på förtrolig fot med grefve Klas Horns favoritlakej, fått en dunkel aning om en mordisk komplott mot konungens lif. Fältskärn beslöt att spela försyn i Sveriges öden och upptäcka för konungen allt hvad han visste och törhända på köpet litet mer. Han sökte audiens hos majestätet, under förevändning af en supplik, men afvisades tvärt af tjenstgörande kammarherren De Besche. Han förnyade sin anhållan andra gången med den framgång att han blef jagad på porten. Tredje gången ställde han sig i vägen för konungens vagn vid slottsporten och höll sin skrifna bekännelse högt i luften. »Hvad vill den karlen?» frågade Gustaf III vid nedstigandet sin uppvaktande kammarherre, och åter ville olyckan att det just var De Besche. »Det är en afskedad fältskär,» svarade hofmannen spefullt; »han anhåller att ers majestät allernådigst ville börja ett nytt krig, för att skaffa honom något att göra. Konungen log, och fältskärn blef stående förbluffad vid porten. Några dagar därefter blef kungen skjuten. »Jag rådde inte för'et, brukade fältskärn säga, när han omtalade sin bravur vid detta tillfälle; »hade inte den s-ns De Besche varit, så . . . ja jag säger ej mer.» – Man förstod honom nog: han hade ju räddat svenska flottan vid Viborg; nu skulle han också ha räddat Gustaf III:s lif, blott icke Om varit i vägen under skepnad af en malitiös kammarherre. Det var allt ett litet gry af den 15 Augusti uti honom; åtminstone trodde han så själf.

Förmyndarregeringen och Reuterholm voro alldeles icke i fältskärns smak. Han hade skilt sig ur Stedingks tjänst och på egen hand begynt praktisera i Stockholm. Mer än någonsin var han inne i dagens skvaller, själf en från kund till kund vandrande krönika. Som sådan begagnades han af det gamla hofvets parti att sätta vissa rykten i omlopp. Förr än mången annan kände han i luften när det osade brändt; han varnade (påstod han) herrarne af 1794, men ingen annan än Nordens Alcibiades trodde honom. Han hade således tillfredsställelsen att ha räddat Armfelt, likasom han räddat svenska flottan och Gustaf III. Han var den som, tilllika med stadskirurgen Fröberg, assisterade på läkarekonstens vägnar vid fröken Rudenschölds schavottering. Denna grymma exekution, där snille och skönhet trampades i stoftet, där folket rundtomkring fällde tårar och blott den låga partihämnden triumferade, upprörde fältskärns redliga hjärta. Hans tunga, ovan att tiga, spetsades af harmen hvassare än rådligt var, och han frågade högt, så att alla hörde det, »hvarför fröken ej fick sitta, då likväl hans excellens baron Reuterholms morbror satt på schavotten». Detta yttrande kom snart till Reuterholms öron, och får man tro fältskärn, ämnades åt denne föga blidare öde, än åt den olyckliga fröken. Fältskärn, som hade ett öra i hvar gränd och ett öga i hvart kammarfönster, kände något otrefligt i luften och beslöt att i tid undfly den hotande stormen. Med sin snäppare i fickan och sitt bindtyg under armen flydde han ombord på en pommersk jakt och var inom få dagar i Stralsund.

Jag ämnar icke mera vara vidlyftig om fältskärns öden. Om någon tid begaf han sig till fots som en vandrande kvacksalfvare på väg till Paris. Här hade direktorium nyss kommit till makten; den ena armén uppsattes efter den andra, allt hvad student hette grep till värjan eller lansetten. Fältskärn kom i ett lyckligt ögonblick, fick en liten anställning vid italienska armén och stod vid Napoleons sida just när lyckans sol rann opp för denne på hinsidan Alperna. Nu först underrättad om betydelsen af sin födelsedag, kände fältskärn en omättlig ärelystnad vakna uti sitt bröst. En vacker natt öfvergaf han sitt lasarett i Nizza och ilade till Mantua. Han ville personligen uppvakta general Bonaparte, han ville utmärka sig, kort sagdt, han ville af den 15 Augusti göra sig en stege till odödligheten. Jag kan icke utgrunda huru, alltnog, han påstod sig ha fått audiens hos Bonaparte och framställt för honom sin begäran om en fältläkaretjänst. »Men,» suckade fältskärn, hvar gång han beskref denna märkvärdiga dag i sin lefnad, »Bonaparte hade mycket att göra, han förstod mig icke och frågade en af sina adjutanter hvad jag ville. Medborgare general, svarade adjutanten, det är en kirurg, som anhåller om den äran att vid första tillfälle få afsåga ert ben. I detsamma,» tillade fältskärn, »begynte kanonerna dåna, österrikarne ryckte an, och general Bonaparte bad mig draga för tunnor tusan.»

Fältskärn, som räddat så mången storhet, fick således icke tillfälle att rädda Napoleon. I stället fick han fältsjukan och låg ett halft år eländig i Brescia. Därifrån begaf han sig i franska arméns spår till Österrike, rymde så till Schweiz och hamnade för en tid i Zürich. Här förestod han ett apotek, förälskade sig i en liten rödblommig schweizerflicka och stod på punkten att gifta sig, då först Korsakoff, därpå Massena, slutligen Suvoroff öfversvämmade med sina skaror den fredliga staden. I den villervallan flydde fältskärns fästmö och kom aldrig tillbaka. Sorgsen satt han en dag i fönstret af sitt apotek; då nalkades tvenne kosacker, stego af, grepo honom oaktadt hans motstånd och ilade bort i sporrstreck. Fältskärn trodde sin sista stund vara kommen; han förstod icke det ringaste. Men kosackerne förde honom oskadd till en simpel koja; där sutto några officerare vid punschbålen och bland dem en barsk man i storstöflar. »Kamrat,» sade mannen kort och befallande, »fram med din tång, jag har tandvärk!» Det hjälpte icke, fältskärn måste fram med sin tång. Han understod sig att fråga hvilken tand som värkte. »Du resonerar?» sade mannen otåligt och hotande. »Nej, jag resonerar icke, » svarade fältskärn och ryckte med detsamma ut den första tand han fick fatt med tången. »Bra, min son! marsch!» - och fältskärn afskedades med tio dukater för sitt besvär. Listan på hans meriter hade fått en märkvärdig tillökning: han hade ryckt ut en tand på - hjälten Suvoroff.

Uppmuntrad häraf, beslöt fältskärn att söka sin lycka i Ryssland. Han reste till Petersburg och uppvaktade svenske ministern general Stedingk, broder till hans gynnare amiralen. Här fick han en lasarettsläkaresyssla, stod sig väl och samlade en liten förmögenhet. Så förgingo fyra eller fem år, då underrättelse kom att Napoleon bestigit kejsartronen. Fältskärns gamla ärelystnad vaknade nu åter; han tog afsked och återvände 1804 till fäderneslandet. Med sina meriter räknade han på en lysande befordran, men nej, medicinska fakulteterna hade redan fått pretentioner och ville se hans diplom. Förgrymmad gaf han medicinen på båten, framdrog sina attester från Zürich och köpte ett apotek i Stockholm.

Fältskärn var nu fem och trettio år. Han såg tillbaka på det lif han härtills fört och fann det vara tämligen pojkaktigt. Han sade till sig själf: det är icke nog att hafva räddat svenska flottan, Gustaf III och Armfelt, att hafva haft audiens hos Bonaparte och ryckt ut en tand på Suvoroff, man måste äfven hafva ett mål i lifvet. Och det föll honom in att han hade ett fädernesland.

1808 års krig bröt ut. Fältskärn sålde sitt apotek, råkade åter i krig med fakulteterna och förmådde icke uppsvinga sig högre än till en underläkaretjenst vid ett af de finska regementena. Likgodt, ban slogs ej mera för äran och den 15 Augusti; vid armén funnos löjtnanter med grånade mustascher; hvarför kunde ej fältskärn med tjugu års meriter blifva underläkare? Han deltog som sådan i 1808 och 1809 års kampanjer; hans plats var i alla affärer tätt invid slagfältet i någon stuga vid vägen. Där kämpade han på sitt sätt manligt och ärligt mot eländet, sjukdomen och döden, sågade armar och ben, förband, plåstrade, tröstade, delade med den blesserade soldaten sin flaska, sitt bröd, sin börs och hvad som var mer, sitt ständigt glada lynne, under tusende befängda anekdoter från hans vandringar i främmande land. I halfva armén var han känd under namn af »tupakkatohtori», tobaksdoktorn, sannolikt emedan han, som genom sina relationer i Stockholm ständigt var försedd med goda »blader», alltid var färdig att dela med soldaten sin pipa och sin buss. Man kan vara kristlig äfven i tobak. Sä förnäm var icke fältskärn, att han, lik Konows korpral, gick »med två tuggbussar af högfärd blott»; tvärtom gick han hellre utan, när nöden var stor och en sårad kamrat fått sista biten af rullen i fickan på hans långa gula nankinsväst. Därför älskade soldaten »tupakkatohtori», och Fieandt gaf sig tusan d-r i våld uppå att han skulle promovera honom till arkiater, ty näst kulor och krut funnes intet i världen så förtjent af en människas aktning, som en ärlig buss och »fem blåa bröder».

Fältskärns äfventyr under kriget kunde bekvämligen fylla en hel julkalender. Men jag tiger därmed för denna gång och vill blott i förbigående nämna, att han 1808 firade sin födelsedag den sjuttonde Augusti vid Alavo. Efter krigets slut tog han afsked, utan pension, det förstås. När efter 1809 års fred så mången finne flyttade öfver till Sverige, ansåg fältskärn det vara mera hedrande att dela alla öden med sitt fädernesland och stannade därför kvar. Hans gamla ostadiga lynne lät icke binda sig vid någon fix plats i samhället; han dref de första åren det yrke, att resa kring landet med sitt lilla fältapotek, ordinera och bota alla sjukdomar med snäppare, kopphorn, essentia dulcis och mixtura simplex. Från socken till socken, från by till by drog han omkring med sin gamla häst och sin medikarnentslåda, välkommen öfverallt och lika eftersprungen som någon doktor Bolliger i nyare tider. Fältskärn var fri som fågeln i luften; munvig och rolig, kryddade han sin beska rabarber med skämtsamma historier, säker att i hvarje stuga finna ett gästfritt bord och en pratsam värdinna. Det var en lycklig tid; jag är säker på att fältskärn därunder uträttade mycket godt, men det talade han aldrig om.

Dock icke länge fick fältskärn efter eget lynne resa kring landet som en vandrande bondepraktika. Sedan 1788 hade läkarekonsten vid universiteterna gått framåt med Lunkentus-stöflar. Medicinalstyrelsen började med stränghet efterhålla de kvacksalfvare af alla slag, som ännu i början af detta sekel öfversvämmade landet, ofta nog, det är sant, till skada och skam för läkarekonstens rykte, men lika så ofta till nytta i nödens stund, emedan af verkliga läkare funnos ytterst få och apoteken likaledes voro mycket glesa. Nu hade fältskärn redan förut legat i uppenbar delo med medicinska fakulteterna i Upsala och Åbo; det behöfdes således icke mer, än att en nitisk kollega inberättade hans medicinska eriksgator i landsbygderna. Fältskärn blef kallad till Åbo att undergå colloquiumfamiliare, men behagade icke lyda, hvilket i själfva verket var opolitiskt, ty med sina meriter i fält hade han framför mången annan varit själfskrifven till en stadsläkaretjenst. Men han var envis och alltför kär i sitt oberoende; han for således ej, och följden blef att han vid strängt vite förbjöds att vidare praktisera.

Nu gaf fältskärn för tredje gången medicinen på båten, nedsatte sig i sin födelsestad och slog sig på fiskeri. Det var en intressant födkrok, men ock tyvärr ganska mager för en man, som dock ville hafva sin dagliga kopp kaffe och sina älskade fem blåa bröder. Fältskärn hade i sin medgångs dagar kunnat samla en vacker förmögenhet, men därtill var han för gifmild och för lätt på foten. Han ägde nu i denna världen föga mer än sin gamla bruna rock, sin gula nankinsväst, sitt glada lynne och någ ra hundrade gäddkrokar. Han lät därfor efter någon tid öfvertala sig att söka en vaccinatörsbefattning, som han ock erhöll på förord af gamla krigskamrater. Gammal marodör på läkarekonstens fält, fann han sig väl i sin lilla befattning, som dock tillät honom ett par gånger om året ströfva omkring i bygderna, prata med gummorna och lefva för dagen på gammalt vis. Det fanns heller ingen som bättre än han förstod att smeka de små barnen till ro, när han med nålen rispade det fina mjuka hullet på deras arm; det gick som en lek under vänliga ord, och innan den lilla ens märkte det, var smärtan förbi. Detta förvärfvade fältskärn ännu mer alla mödrars välvilja; man förlät honom till och med hans fula vana att tugga tobak; den kunde nu icke mera hjälpas.

Och så smög sig småningom ålderns snö omärkligt och mildt öfver fältskärns hjässa. Han var en af de få lyckliga, som gått genom lifvets stormar utan att förlora sin tro på människor, alltid lika sorgfri och glad, utan att någonsin känna sitt hjärta hårdna under motgången eller bländas till högmod, när lyckan log blid. Han var i grunden en from själ, som gärna log öfver sin ungdoms lättsinne, och likväl ville det allt hänga vid ännu på gamla dagar. Kejsar Napoleon - »hans köttsliga bror», som han skämtande sade med anspelning på den 15 Augusti - hade hastigt stigit till höjden af mänsklig storhet och än hastigare åter störtat ned därifrån, medan fältskärns lif, likt en pendel i sin jämna svängning, varierat mellan de föga skilda graderna af en lycka som aldrig förvånat och en motgång som aldrig förkrossat. Ungkarl hela sitt lif igenom, alltsedan han lyckligen undkommit kärlekens snaror i Schweiz, hyste han likväl ingen af de fördomar, hvilka så ofta komma hans likar att missakta hjärtats heligaste känslor. Han hade för tidigt lämnat boken, för att hinna inhämta en grundligare bildning, men lifvets rika erfarenhet hade icke gått onyttig förbi, och jag förvånades öfver hans människokännedom.

Ofta i vår barndom och första ungdom sutto vi däruppe i den gamla vindskammaren kring hans skinnklädda länstol vid den sprakande brasans sken och hörde honom förtälja sagor ur diktens värld och sagor ur lifvet. Hans minne var outtömligen rikt, och liksom runan säger att. äfven den strida forsen icke låter sina böljor på en gång förrinna, så hade äfven fältskärn ett ständigt nytt förråd af berättelser, dels från sin egen tid, men ännu mycket flera från tider som längesedan förgått. Han hade inga vidsträckta historiska kunskaper, hans berättelser voro snarare spridda karaktersdrag, än sammanhängande skildringar. I en senare tid har jag funnit, att man måste därifrån afpruta mycket, som innehöll tidsskvaller och partiers förtal, det ena om det andra. Äfven saknades där en stor och upphöjd världsåsikt, sådan man endast vinner genom tankens och känslans ständiga umgänge med det stora i lifvet; men hvad där fanns, var trohet, värma och framför allt en lefvande åskådlighet, sådan jag icke vill åtaga mig att ur minnet återgifva den.

När vi länge lyssnat på den gamle, hände sig stundom att han framdrog en halfförsliten elektricitetsmaskin och lockade därur gnista på gnista. »Så där sprakade världen, när jag var unga» sade han skrattande. »Man behöfde bara lägga fingret till, och paff, så small det på något håll. Men då var det också vår Herre som vred maskinen.»

Blott sällan hade han en historia skrifven, såsom »Hertiginnan af Finland». Det mesta berättades muntligen; många år ha sedan förgått, en del har jag glömt, en del har jag jämfört med sägner och böcker. Om läsaren finner något nöje däri, skall fältskärn icke förgäfves hafva berättat sina sagor om vinterkvällarne.