Fredrika Bremers minne

Plats för Idéerna! Plats för de höga,
friborna tankar, som i världens natt
likt gnistor tändas för vårt skumma öga
och alstra, lyfta, lysa, värma gladt!
De äro frön, av tidens stormar drivna,
de fatta rot, de spränga klippans barm,
de smälta isarna, och dagen randas varm
för de förtryckta, sorgsna, glömda, övergivna.

Hur länge bar ej Kvinnan utan klagan
sin ärvda lott, att, skonslöst kysst ihjäl,
för mannens blick, som älvorna i sagan,
ha tusende behag - men ingen själ!
Än smickrad, firad, än förtrampad, bruten,
än vettlös, sysslolös, i glitter gömd,
än släpande sitt ok, till tacklös möda dömd,
var hon från handlingen, från tanken utesluten.

Då kom Idén - då föll en klarnad strimma
av kristendomens ljus på Kvinnans stig.
Stå upp! ljöd ordet. Slagen är din timma,
och halva mänskligheten tillhör dig!
Stum, tyngd av kedjor, tyngd av diaderner,
förnam den fångna denna starka röst:
en själ bär även du, o Kvinna, i ditt bröst!
- Öch ordet tog gestalt och vart Fredrika Bremer.

Vem var hon? Världen vet. Den frusna tåren
af vinterskyn begråter henne nu.
Hon var en ringa kvinna. Ädelboren
i världens mening var hon icke ju;
ej ung, ej skön, ej rik med guld på änne;
dock fanns i nord en kvinna ej som hon;
dock stego furstarne med aktning från sin tron,
att trycka hennes hand, och folken hörde henne.

Hon var en ande från den ljusa höjden,
förklädd till skugga här i skuggors land.
Hon gick att bära till de sorgsna fröjden,
hon gick att lösa de förtrycktas band;
och var hon gick, där strödde hon en ljusning
av kärlek över livets vardagsdräkt:
det ringa adlades, det enklaste blev täckt
av godhetens behag, som var dess enda tjusning.

Det innersta, det högsta uti livet,
frid, sanning, kärlek, Gud och mänsklighet.
var ursprungsordet, som blev henne givet
och hennes ryktes enkla hemlighet.
Det måste bryta väg. Där stod förmäten
en fördom än i jättehög gestalt:
vart hon i världen såg, var Mannen ensam allt,
och Kvinnan, livets doft och hjärta, var förgäten.

Då drog hon ut, drog fjärran över haven,
att leta uti mänsklighetens barm
var nyckeln, den fördolda, låg begraven
till Kvinnans öde. Och idén fick arm,
idén fick liv, gick ut att fanan bära
för Kvinnans rätt. Och den har fattat rot,
snart, snart finns ej en makt, som mer står den emot
det var Fredrika Bremers kallelse och ära.

Nu har hon ro. Den vida oceanen
begrav var uti väster hennes spår,
i öster trampar liknöjd karavanen
de fjät i sanden, där hon gick i går.
Men inga världsbavs töcken, ingen bölja
och ingen virvelvind av öknens sand
skall sopa hennes verk från jordens dunkla rand
och hennes andes verk från dem, som henne följa.

Vid konstnärsgillets årstest den 5 Februari 1866