Höst-taflor

1. Somnat har dagen nyss,
solen har sjunkit ren,
döende strålens kyss
färgar med rosigt sken
randen af aftonskyn.
Susande vindens fläkt
slumrar med vingen bräckt;
stilla vid skogens bryn
går öfver furans topp
gyllene månen opp.

Frid är i djupet ock,
neder med domnad makt
böljornas lätta flock
lockiga hufvun lagt.
Lekande löjans dans
ringlar ej ytan mer,
bländad af månens glans
sam hon till djupet ner.

Enslig på ljusgrön strand
nickande björken ser
tankfull i vågen ner.
Djupt uppå bottnens sand
darrar dess skugga skum.
Men genom löfven ler
himmelska stjärnans brand;
helig och ljuf och stum
ser hon från höjden ner,
fridens och månens land,
spiller i vågens natt
glänsande strålars skatt
så silfverhvit....