Hur man hittar sagor

En trollsländas samtal om hösten med lilla Marie

- God dag, Marie!
- God dag, trollslända!
- Nu är det höst.
- Ja, det är höst nu, trollslända!
- Löven gulnar och kvällarna blir så mörka.
- Men du flyger, du. Det är detsamma för dig, om det är höst eller vår.
- Det beror på det att jag är en av dem som har suttit vid naturens hjärta när jag var barn, och där blev jag så varm, att jag aldrig fryser. Dessutom har vi nu brittsommar, och då tittar sommaren ännu en gång in. Men snart tar hösten sig för att städa i huset, och kvasten går över land och sjö. Allt sopar han undan, löven från träden, ankorna från dammen och barnen från krusbärsbuskarna. Nu är läxornas och korvens tid ...
- Och sagornas tid, trollslända! Kom ihåg, att du är skyldig mig en saga!
-Vad säger du? Har du inte fått nog? Har du glömt Törnrosa, Adalminas pärla, Unda Marina och hundratals andra?
- Nej, men ...
- Kan inte du berätta något för mig i stället för ombytes skull?
- Jag minns ingenting.
- Sök!
- Men jag hittar ingenting.
- Vill du lära dig att hitta sagor?
- O ja, trollslända!

- Det var en gång några små barn, som lekte en pantlek, och de hade kommit överens om att den som inte kunde lösa in panten skulle få sitta och se på, när de andra kalasade på smultron och mjölk.
Nu fanns bland dem en pojke, som dömdes att lösa in panten med att berätta en saga, men han kom inte ihåg någon saga. Så gick han till skolmästaren och sade:
- Kära magistern, var så snäll och ge mig en saga, annars får jag inte äta smultron och mjölk.
-Jaså, sade skolmästaren, - hur mycket är 9 gånger 7? - Men det är ingen saga, menade pojken. - Å jo, sade skolmästaren, - det är en förträfflig saga, som heter tabulan. Var nöjd med den; jag har ingen annan.

- Gossen gick ut för att söka sagor och kom till sin morbror, som var general. - Vad är det fråga om, sade generalen. - Vet du vad man menar med: Skyldra gevär! - Men det är ingen saga, menade pojken. - Jovisst, svarade generalen, - det är en förträfflig saga, som heter exercis. Var nöjd med den; jag har ingen annan.

- Igen gick pojken ut och kom till sin gudfar, som var statsråd. - Kära gudfar, ge mig en saga, annars får jag inte äta smultron och mjölk. - Med största nöje, svarade gudfar, - se här min fina orden med krona och svärd. - Men det är ingen saga, snyftade pojken. - Jovisst, sade statsrådet, - det är äran. Jag har ingen annan; var nöjd med den!

- Pojken gick vidare och kom till sin moster, som var geheimetoalettrådinna hos hennes nåd hertiginnan. - Kära moster, ge mig en saga, annars får jag inte äta smultron och mjölk! - Strax, sade mostern, - se här en chinjong, det är det enda jag har. (Du vet kanske inte vad en chinjong är. Det är en knut av löshår, som fina damer förr hade i nacken.) - Men det är ingen saga, suckade pojken. - Det är det visst, sade mostern, - det är höjden av elegans. Var nöjd med den; jag har ingen annan.

- Åter gick pojken ut och kom till slaktaren, som sålde kött vid torget. - Hjärtans gärna, sade slaktaren. Om jag kan vara till nytta med så litet: se här en skinka och ett par grisfötter; jag har ingenting annat. - Men det är ingen saga, sade pojken. -Vad säger du, sade slaktaren, - duger det inte? Det är ju fläsk!

- Ännu en gång gick pojken ut och kom till sin faster Ulla, som skrev böcker, och nu var han säker på att få en riktig saga. Faster Ulla gav honom en tjock bok med sedelärande
berättelser för ”den bildade ungdomen". -Men det är inga sagor, suckade pojken. -Vad i all världen, utropade faster Ulla. - Duger det inte? Det är ju höjden av visdom, det är moral!

- Nu visste den stackars pojken inte vad han skulle göra och gick därför ut till gårdens torpare, som högg ved i skogen. - Kära torpare, ge mig en saga, annars får jag inte äta smultron och mjölk. - Nå, sade torparen, - det är då ingen konst alls. Gå bara i skogen; där växer ju sagor på alla kvistar.
- Pojken gick i skogen, och när han såg sig omkring, märkte han att det växte sagor i alla toppar och grenar. De tittade fram mellan björkens löv, de hängde som kottar i granarna, enrisbuskarna var så övervuxna av vackra berättelser, att man knappt såg bären.

Pojken började plocka, och snart hade han fickorna fulla. När det inte rymdes mera i fickorna, började han plocka i mössan, och när mössan var full, tog han så många han orkade bära i famnen.
Det var märkvärdigt, tänkte han. Det har morbror och gudfar och moster och faster och slaktaren och skolmästaren ingen aning om.
-Ja, ser du, sade enrisbusken, som alltid var litet retsam av sig, - det beror på att de är mätta och aldrig längtat efter smultron och mjölk.

- Men skolmästaren är så mager; han är visst aldrig mätt, sade pojken. - Han är mätt av sin stora lärdom, svarade enrisbusken, och knäppte knipslug med sina vassa barr.

- Så gick pojken hem med sin stora börda, och så fick han smultron och mjölk, och sagor hade han tillräckligt för hela den långa vintern och ända till våren. Men nu vill jag berätta för dig, hur man hittar sagor också på många andra ställen än hos enrisbuskarna.

- När det är sommar, skall du gå ut tidigt på morgonen, medan daggen ännu ligger kvar i gräset, och söka längs åkerrenarna. Där ligger tusentals sagor som skimrande pärlor. Gå sedan ner till sjöstranden, när små krusiga vågor går över vattnet med blanka ränder emellan: Det är sagor, skrivna med blå bokstäver; dem skall du lära dig läsa. Om hösten skall du lyssna till de höga furornas sus, som berättar jättesagor från forntiden. Eller skall du söka i ljungen, den vet otroligt mycket, och i de gula löven, som vet ännu mera. Men det är ensliga, sorgsna sagor med gula och blekröda bokstäver; av dem blir man lätt litet vemodig.

Om vintern kan du läsa isblommornas fina verser på fönsterrutan och förundras över alla de vackra bilder som rimfrosten målar i skogen. När det åter lider mot våren, ska du noga betrakta färgspelet på aftonhimlen. Där ska du finna alla sagornas féslott, blanka som guld. Och höst, vinter och vår kan du läsa stjärnornas silversagor. De sagorna är de finaste av alla, därför att Gud själv har skrivit dem på den höga blå aftonhimlen.
- Kära, lilla Marie, om du bara visste, hur otroligt mycket den stora, rika och sköna naturen kan berätta för dig, mycket mer än jag nu kan tala om!

Alla berg och stenar, alla träd, buskar och små örter, alla djur i skogen, i luften och i havet, alla har sina egna berättelser. Ingenting är dött, allting lever, allt andas och känner, tänker och talar. Hur skulle du då inte plocka ditt hjärta och förkläde fullt, om du ville lyssna på dem!

När naturen en gång blir stum och du inte längre hör den tala, då är det ett tecken på att du har blivit gammal och grå i din själ. Men varför skulle det gå så med dig? Var alltid ung, du lilla Marie, var alltid barn i ditt hjärta, om du än blev så gammal och grå som mormor i gungstolen. Då skall du alltid höra naturen tala, då skall du alltid höra änglarna sjunga Guds lov i den klara höjden, och då skall du aldrig någonsin frysa i världens sorger.

Se, så var det.

Texten bearbetad av Ull-Britt Gustafsson-Pensar