Huru de fattiga bo i Helsingfors

Journalisten Zacharias Topelius tog sig an den katastrofala bostadssituationen i Helsingfors i en artikel i Helsingfors Tidningar 23.3.1859. Delar av texten återges här i varsamt moderniserad språkdräkt.

Sedan ett år har man [i Helsingfors] fått två eller tre nya stenhus, fem eller sex nya trähus och kanske några kojor inom stadslinjerna. Under tiden ökades i fjol den redan förut trångt hoppackade befolkningen med 582 personer i lutherska finska och svenska församlingen, och då räknas inte tillväxten i den ryska, den tyska och militärförsamlingarna. Schackrandet med rum är otroligt. Den lösa befolkningens inhysingar av alla stånd är ställd på qui vive: pengar eller livet!

Pål vaknar en morgon i den lugna förvissningen om att han i åratal punktligt fullgjort sina förpliktelser: han har åtminstone tak över huvudet. Men Pål har uppgjort sin räkning utan hyresvärden: Per har i tysthet bjudit 50 rubel mera för våningen. Alltså blir Pål uppsagd, i praktiken kastad på gatan, och Per blir hans efterträdare, för att kanhända nästa år drabbas av samma öde.

Det kan också hända att Pål endast får en hövlig visit av värden, som betygar sin hjärtliga önskan att få behålla honom som hyresgäst, men ”tiderna är så svåra” o.s.v, och ett litet tillskott av ytterligare 100 rubel för nästa års hyra är ju så naturligt och billigt. Pål tackar åtminstone för hövligheten att ha blivit tillfrågad först.

Det händer också rätt ofta att värden har vissa gammalmodiga begrepp om rättvisa och anständighet, till och med i affärer, och alltså låter nöja sig med Påls en gång förhöjda hyra, utan att bekymra sig om de lockande viskningarna från andra håll. Men då nöden numera dagligen driver en hop folk att köpa gårdar, och det höga priset åter driver andra att sälja dem, så har Pål inte ens i detta lyckliga fall någon säkerhet. I morgon kan gården säljas, och Pål är på gatan.

---

De fattigas lott i hela världen är att betala mera för sina förnödenheter än de förmögna. Så är det även i Helsingfors. Den lägre arbetande klassen i allmänhet betalar i proportion mycket mer för sina usla kojor än ståndspersonsklassen. Den senare betalar 30, 40, 50, 60 ända till 100 rubel per rum årligen och får för den summan åtminstone någorlunda höga, ljusa och varma, om också vanligen dragiga och obekvämt inredda boningar. Arbetsklassen betalar 20, 30, 40 ända till 70 rubel om året för eländiga, otrevliga, osunda och kalla rum, och betalar denna hyra månatligen och nästan alltid förskottsvis. Lägger man därtill prisskillnaden på ved, som de obemedlade likaså köper betydligt dyrare i små partier, så är det klart att arbetande klassen betalar minst lika mycket för sina dåliga rum som andra betalar för sina bättre boningar. Och då räknar vi inte med läkemedel eller tusen andra olägenheter som i dessa usla boningar medför ökad kostnad.

---

En ganska liten del av arbetsklassen i Helsingfors är själv gårdsägare: de flesta bor på hyra, dels ovan jord i mindre hus och kojor av trä, dels under jord i såväl trä- som stenhus, där man enkom för detta ändamål inrett källarlika rum med små fönster i gatuhöjd. De som bor ovan jord är jämförelsevis bättre lottade. De får åtminstone luft och ljus. De fryser något mera om vintern, men de vadar åtminstone inte i vatten om vår och höst. De ådrar sig allahanda krämpor genom ett ofta olidligt drag, men de kan åtminstone andas fritt ifall inte rummet, som ofta händer, är sådant att man når taket med sin utsträckta arm.

Underjordens innevånare är mera att beklaga. En unken källarluft, en grå skymning möter oss där mitt på ljusa dagen. Väggarna är ständigt klibbiga av en framsipprande fuktighet och möglar ofta, i synnerhet i hörnen om de inte rengöras dagligen. Golvet är visserligen av plankor eller bräder, mer eller mindre murkna, men lagda direkt på den fuktiga marken, och eftersom det ligger lägre än både gatan och gården rinner höstregnet och vårsnön dit ner, så att innevånarna ibland måste lägga ytterligare en gångplanka ovanpå golvet. Är husets grund väl murad kanske inget annat vatten rinner ner än den ständiga oundvikliga fuktigheten i murarna, men åtminstone den låga förstugan är denna årstid varje dag en vattenpöl, som man inte kan kliva över utan ett bräde.

Tänk er nu att denna mörka, fuktiga, unkna källarhåla inhyser ett eller flera, ibland tre eller fyra hushåll så trångt sammanpackade, att de knappt har några få stegs utrymme att röra sig mellan sängar och vaggor, klädkistor och övrigt husgeråd. Arbetar mannen ute har han åtminstone den tiden på dygnet en möjlighet att andas friare luft; men modern vid vaggan, barnet i den, den gamla och den sjuka i sina torftiga bäddar, måste dygnet om leva i denna ständiga ohyggliga halvskymning, denna instängda och av så många varelsers utdunstning förpestade luft. Otrevnaden i dessa boningar driver mannen till krogen; trängseln driver kvinnorna till inbördes kiv och barnen till osnygghet: den grå halvskymningen nedtrycker sinnet, förtar modet, hoppet och arbetslusten; det moraliska eländet går hand i hand med det fysiska, och om följderna av allt detta kan man fråga läkaren, prästen, dödgrävaren, fattigtaxorna och polisjournalerna. De kan vittna om vad dessa bostäder kostar i verkligheten.

Det är sant att de inbringar gårdsägaren från 1/2 till 4 rubel i månaden för varje rum, alltefter läget och storleken. Det finns också lägenheter som kosta 5 till 6 rubel i månadshyra på förhand, nämligen bagarstugor, som uthyrs med villkoret att värdfolket ibland skall förrätta sysslor där, såsom bakning och tvätt. Få familjer ur arbetsklassen kan ensamma erlägga dessa höga hyror. De tvingas alltså dela rummet med andra hyresgäster: kvinnor av tvetydigt rykte, löst folk av alla slag, änkor och ålderstigna fattighjon och små barn som inackorderas hos dem mot 1:50, 2 till 3 rubel i månaden. Om följderna af denna sammanpackning kan man åter fråga samma vältaliga vittnen, som ovan nämndes.

Det är också sant att det finns undantag, när man till och med i jordvåningarna kan hitta renlighet, ordning och ett visst välstånd. Men regeln är den som här är sanningsenligt beskriven, och även de mera välbehållna riskerar förr eller senare i dessa boningar sitt dyrbaraste jordiska goda, hälsan.

---

En särskild följd utav rumbristen förtjänar att här nämnas. När en gårdsägare är säker på att ständigt få sina rum uthyrda till högt pris, hur illa utrustade de än må vara, är det klart att alla reparationer beror på hans godtycke. Många anser det därför onödigt att åtgärda även allvarliga brister i de rum som bebos av arbetsklassen. Men just dessa rum, ofta illa byggda från början, slits snabbare än andra, i synnerhet om flera familjer och barn bor tillsammans. Härav följer att samtidigt som befolkningen ökas och packas trängre tillsamman, förfaller också många av deras bostäder i allt större vanvård. I samma mån blir de allt vådligare för hälsan och allt mindre lämpade för barn i späd ålder. Helsingfors, beläget på en flack och öppen halvö i havet, på den punkt där Finska vikens alla vindar sammanträngs, är utsatt för skarpa stormar och ett nästan beständigt luftdrag. Bröstsjukdomar är mycket vanliga här, och man inser lätt hur alla krämpor få en beständig näring av dessa fuktiga, kalla och dragfulla boningar.

Vilket släkte skall framdeles utgå från dessa mörka och usla boningar, när redan den nuvarande generationen sjunkit och fortfar att sjunka så djupt i fördärvets avgrund?

Orsakerna till detta är helt säkert flera, men en av de viktigaste är bristen på dugliga boningar till måttligt pris för den arbetande klassen. Utan luft, ljus, och värme, utan ordning, frid, endräkt och trevnad även i det fattiga hemmet finns ingen dygd, ingen lycka, ingen arbetslust, ingen duglighet för det ena eller andra värvet i samhället.

Förkortning och bearbetning: Dan Kronqvist/KSF Media