JL Runeberg inför sitt rykte

Konstnärsgillet den 5 Februari 1878

Han drömde, äfven han, en gång
om ärans lön för bardens sång.
Det syntes honom stort och skönt
att stå för världen lagerkrönt
i glansen af ett frejdadt namn
och lyftas högt i ryktets famn
som sanningens och segerns tolk,
beundrad utaf land och folk.

Han fick det allt, när han blef man:
sin like här han icke fann.
Han var den ypperste i nord,
den käraste för fosterjord;
hans ord gick öfver land och sjö,
det sprängde berg, det smälte snö,
det tände tusen hjärtans glöd,
det trängde genom natt och död.

Hög som en konung, såg han mot
ett folk i kärlek vid hans fot,
och gaf han detta folk "Vårt land",
så gaf det landet i hans hand;
och vidgade han stolt dess barm,
så bar det honom på sin arm,
och sjöng han om "dess blomnings knopp",
var han "dess fröjd, dess ljus, dess hopp".

Men se, då ändrades hans håg.
Ju mer han steg på ryktets våg,
ju mer han mötte, hvar han gick,
en öppen famn, en tjusad blick,
dess mer han kände trycka tung
den ära han sig drömt som ung,
dess mindre fann beundrans röst
ett gensvar i hans eget bröst.

Han, som i vänners slutna krets
fann snillets koger städs’ tillreds,
gaf lif, gaf färg, gaf ljus åt allt
och slösade med skämtets salt,
han stod förstummad vid det lof,
som bjöds åt kungen af hans hof,
han hade ej ett ord till svar
på allt det pris man honom bar.

Hur sågs han icke fly förstämd,
som af sitt eget rykte skrämd,
från festens jublande pokal,
när talarn började sitt tal!
Hur ofta, när han, som till prof,
åt mängdens blickar gafs till rof,
han önskade sig fjärran då
till Kroksnäs’ mest fördolda vrå!

Sin lyra bar han högt. En man
tillhör sitt folk, det visste han,
och detta folk i store män
förherrligar sig själf igen:
allt därför bar han bördan af
sitt rykte ända till sin graf;
men som en börda, ej som rätt,
ej som en lycka bar han det.

Man trodde, där till sist han låg
som en mot klippan bruten våg,
att ekot af beundrans röst
var dock i lidandet en tröst.
Ja väl - en tröst att ej bli glömd,
att höras, fast till tystnad dömd,
när lotten honom blef beskärd
att skåda själf sin eftervärld.

Vi andre - vi, som plocka opp
hvar liten ryktets rosenknopp,
vi, som så gärna fiska hop
ett magert notvarp bifallsrop
och matas mätte af ett ord
från smickrets honungssöta bord,
vi ha af honom något lärt
hvad ryktets skådemynt är värdt.

Det lilla blott med välbehag
sig solar i sitt eget jag;
det stora, ja, det största vet,
att ofvan det står evighet,
att all vår kraft, vår ära all
är blott den lilla bäckens svall,
som en sekund i barnsligt brus
får återspegla himlens ljus.

Och därför väcker ryktets larm
en tyst protest i hvarje barm,
där något stort vill bryta väg.
Det möter där vid hvarje steg
det höga, som dock är förmer,
det ideal, som slår oss ner
och lyfter oss så högt, därför
att det oss djupt tillintetgör.

Nu, ädla skugga, i det land,
som löser alla stoftets band,
hur ödmjuk måste icke du
försjunka i din källa nu!
Den egna kraftens segersång
är dömd till blygd och undergång;
all mänsklig storhet strider böjd,
men Fjalars fall var Fjalars höjd.