Kommunismens vagga

En gata. Hamburg? London? Wien? Paris?
Kväll. Mörker. Storm. Den stora spegelrutan
av en butik för alla läckerheter
från jordens hav och länder, klart belyst.
Allt dukas upp för vandrarns lystna blick,
allt doftar lust, allt skiner välbehag.
Stig in! Förnimmer du ej Herrens ord:
»Jag hungrade, och du gav mig att äta» ...
— Ja, med ett tillägg: ät, om du har guld!


Längst in i detta rika paradis
framskymta skuggor, sträckta i divanen
vid berg av ostron, hummer och champagne.
Men utanför stå, halvt i gatans mörker
och halvt förbländade av rutans dager,
vid dennas ena hörn en svulten usling,
i trasor klädd, och vid det andra hörnet
en fattig mor med ett förhungrat barn.
Du, som därinne sitter mätt vid bägarn,
driv bort dem, om de lystet stirra in!
Skjut ned dem med kartescher, om de sträcka
sin magra hand mot dina läckerheter
och säga till dig: egendom är stöld!

1884