Land och folk

Nu förstår jag det. Detta land är mitt fädernesland. Antingen jag på finskt språk kallar det Suomi (Suomenmaa), eller att jag på swenskt språk kallar det Finland, är det dock alltid samma land. Alla dess söner och döttrar äro samma folk, hwad språk de än tala. Gud har i många hundrade år förenat dem i samma hembygd, under samma lagar och öfwerhet. Hwad godt eller ondt, som har wederfarits den ene, det har ock wederfarits den andre. De hafwa wuxit, lefwat och dött wid hwarandras sida, i samma höga nord, under samma himmel, i samma stränga arbete för lifwets bergning. De hafwa samma kristna tro, samma underwisning, samma rättigheter, samma skyldigheter, samma fördel, samma skada, samma frihet, samma kärlek och samma hopp. Så äro de landsmän, bröder och systrar för alla tider. De hafwa icke twå, utan ett fädernesland. Icke heller äro de twå folk, utan ett folk. Gud gifwe oss alla ett endrägtigt hjerta. Hwad Gud har sammanfogat, det skall menniskan icke åtskilja.
   I några främmande länder är mycken twedrägt. Folk af olika härkomst och språk bo bredwid hwarandra, men kunna icke förlikas. De twista om deras språk och förmåner; den ena will undertrycka den andra. Stundom utgjutes blod; alltid uppkommer mycken ofärd. Om alla hölle tillsamman, wore de starka, men oenighet gör dem swaga. Då kommer ett främmande folk och underkufwar dem. De, som kunnat wara fria och lyckliga, mista då allt, emedan de icke kunnat sämjas om det, som de hade.

   I andra främmande länder hafwa folken bättre förstått sin egen wälfärd. De hafwa från början warit olika till härkomst, seder, språk och legat i strid med hwarandra. Men under tidernas lopp hafwa de lärt sig att akta och älska hwarandra, att dela sitt goda och unna hwarandra jemnlika förmåner. Då hafwa de wuxit starka tillsamman och blifwit ett folk, en nation, som ingen främling har wågat förfördela. Alla stora och mäktiga nationer hafwa på detta sätt uppwuxit af flera folk, som från början warit främmande för hwarandra. Det gemensama fäderneslandet och långa tiders gemensama öden hafwa gjort dem till ett. Det finns icke något folk af så oblandad härkomst, att det icke haft främlingar bland sina förfäder; icke heller med så oblandadt språk, att det icke skulle ha lånat ord af andra.
   Guds wisa wilja är, att folken beständigt skola lära någonting af hwarandra. Och alla folk äro arbetare i menniskoslägtets stora samfund, som delar sig i många grenar. Det är likasom en wäldig gammal björk: löfwet är du och ditt lilla hem; grenen är ditt folk; stammen är menskligheten.

ur Boken om vårt land
Läs hela boken om vårt land på topelius.fi