Marias frågor

Men Maria gömde alla dessa
ord, betraktande dem i sitt hjärta.
Luk. 2: 19.

Mitt barn, min älskling du,
min egen hjärtevän,
förlåt, jag frågar nu
och frågar om igen!
Jag vet ej vem du är,
jag vet ej varifrån,
blott att du är min son
och att du är mig kär.

Den höge ängeln sagt,
att du är född av Gud,
en stråle af hans makt,
ett vittne om hans bud,
och nattens himmel känt
din födelses minut
och som dess bud förut
sin stora stjärna tänt.

Och konungar på färd
från österns fjärran stig
ha bragt sin offergärd
och böjt sitt knä för dig.
Och herdar vid sin hjord
i natten hört en sång
och skyndat hit sin gång
och trott på änglaord.

Vem är du lilla flarn,
som jord och himmel rör?
Är du, du, du mitt barn
som verkligt mig tillhör?
Säg, eller är du blott
en lycklig moders dröm,
som hon skall sakna öm,
när natten har förgått?

Bär du Guds majestät
och allmakts kraft i dig,
hur är så svagt ditt fjät,
så värnlös nu din stig?
Och bär du världen all
så rik uti din barm,
hur föddes du så arm
på strå i herdestall?

Är du en frälsare
för mänskors synd och nöd,
så säg, oskyldige,
hur vilja de din död?
Nej ... i din blick jag ser
ett djup av evighet,
som jag ej tyda vet ...
Jag frågar icke mer.

Hur mången moder satt,
som jag så öm och rädd,
med frågor dag och natt
invid sin älsklings bädd:
Vad blir en gång din lott?
Mitt barn, mitt barn, mig säg,
hvart leder dig din väg?
O, give Gud till godt!

När så du frågat har,
tills allt ditt mod förgick,
o moder, läs ditt svar
i barnets lugna blick:
Ske mig som Herren vill,
jag är hans kärleks lån,
min rot är ovanfrån
jag hör Guds rike till.

1897