Fiskaren sjunger i sin båt om kvällen på havet

Fiskaren sjunger i sin båt om kvällen på havet

Somna, du min väg, i västanfjärdar,
somna sakta mot holmens strand!
Slockna, du min sol, i molnets världar,
slockna stilla vid himlens rand!
Bryt, du starka storm, din vilda vinge av!
Flyg i duvohamn allt kring det vida hav!
Gunga roligt i vågens famn;
långt, långt i fjärran är mitt hjärtas hamn.

Kom, du tysta, kom, du underbara,
höga natt ötver spegelfjärd!
Hatvet somnar. Tusen, tusen klara
stjärnor blinka ur djupets värld.
Hvar är hon, som brinner, hög, ovanskelig,
ensam bland de tusen, ensam där för mig?
Var är du, o min stjärna, nu?
Långt, långt i fjärran ensam brinner du.

Ja, jag ser dig, klara stjärnestrimma;
det var dig som jag sökte glatt.
Det var du som i livets storm och dimma
saligt log i mitt hjärtas natt.
Göm ditt hulda öga ej i molnet mer
o jag ser på dig som man på våren ser,
när en vinter i hjärtat rår;
långt, långt i fjärran är mitt hjärtas vår.

Havet sover. Evigheten strålar
stum, högtidlig på jordens sorg,
och det tysta mörka djupet målar
nya riken i nattens borg.
Gunga mellan tvenne världar, du min båt!
O hvar skall du hamna på din långa stråt?
Var, o var är ditt lugna bo?
Långt, långt i fjärran är mitt hjärtas ro.


Sylvias visa nummer 8, skriven på Alörn, 17 augusti 1853