Oktoberstjärnan

Följande lilla biljett skrev en blåögd stjärna till solen en oktoberkväll, när månen låg och drömde i molnen och det var rätt kallt, kusligt och otrevligt i rymderna. Budbärare var en småtäck rosig morgonsky, som spände sina förgyllda vingar till flykt rakt östanut. Men om skyn var en skalk, eller om zephirerna dansade alltför muntert om med den i morgonsvalkan, det vet man ej med säkerhet, allt nog, biljetten föll ned. Skrifven var den med stjernskrift och icke god att ta reda uppå; ty detta alfabet har många tusende bokstäver, liksom det kinesiska, men långt mera skinande, skönformade, anderika. Man har likväl sökt tyda skriften ungefär så:

Klara strålande Guds öga, säg, hur vakar du så ständigt och blir ej nånsin trött och somnar aldrig? Förgäten av dig för några flyende stunder, vilar den mörka jorden där nere i det tysta djupa, och skuggorna sträcka sina svarta armar allt rundt kring den. Därnere hasta vindarna sin ensliga färd över lövlösa lunder och störtregnet gråter över döda blommor. Sjöarnas speglar löpa ihop till is, lyktgubbar irra över kärren, nattens drömmar gyckla med de lättrogna slumrare. Och de som vaka i sorg, och de som törsta efter ljus, de sucka och säga: när kommer vår glada sol? Men många finnas, som älska det mörka och skuggsköna på jorden förmer än en himmelsk dager. De gömma sina hufvuden i natt och säga: låtom oss tända våra egna ljus, ty Guds öga sofver. Men Guds öga sover icke, fast det gått ned bortom jorden, på andra världar lyser det i klarhet och stjärnorna återstråla dess sken. För mig går du aldrig ned, mitt enda saliga ljus är du. Höjdernas Herre har satt mig till en diamant i sin strålande ärekrona, men jag vet väl att glansen icke är min. – Många tusende stjärneldar fladdra kring mig i blåa himlen – vackra och klara flammor, men o så kalla och känslolösa! De äro så fjärran vida bort, de höra ju ej mitt hjärta slå, de förstå ej dess djup, dess liv och dess längtan. Men du som jag älskar, du förstår. Omäteligt fjärran, är du dock evigt nära; världarna hava rum mellan oss och min hand räcker dig. På jorden fly vårarna bort, skönheten skiftar färg och vindarna sprida sällhetens doft i tomma rymden. Skyarna byta gestalt häruppe, månen är ej sig lik och mången skön stjärna bär polernas is i sitt blåa öga. Blott du är evigt skön och evigt varm; välsignelse flödar i sälla strålar rundt kring dig och outsägligt ljuva äro dina ögonkast. Det föränderliga har ingen makt över dig, vansklighetens böljor lägga sig lugna och skinande vid dina fötter, dricka ditt ljus och dunsta bort i det vida blå. Tidens sorger sjunka maktlösa ned inför ditt anlete, förgäta sig själva och dö i sällhet. O att jag kunde förgäta mig själv uti ditt ljus!

Men du stiger i öster över jorden ren. Här kommer en irrande sky; med den vill jag omlinda min panna och stilla slumra i dina strålar, du höga, rika sol!

1838, Ljungblommor