På nattlig is

Jag gick över isen från Kaukola by
En töcknig natt.
Än ljöd i mitt öra fiolernas gny
Båd’ hemskt och glatt.
Om våren var det,
Vinden röt,
Ulven tjöt.
Halva mitt hjärta var stormig sjö,
andra hälften en vintersnö.

Jag trodde så visst, att hon hade mig kär;
O, dåre jag!
Hon log mot alla de andra där,
Som solskensdag;
Mot mig så var hon
Stjärnlös natt,
Jordgömd skatt.
Frysande vinter är mera blid,
Töar dock i sin rätta tid.

Vid det jag nu gick, ljöd bjällrornas klang
På insjöns tak,
Och Katris frustande fåle sprang
Mot öppen vak.
Så tät var dimman,
Påskatid,
Strömmen strid.
Visslande grep jag hästens man,
Svängde släden på riktig ban.

Sen stod jag på meden, jag minns ej hur;
Min harm var glömd.
Den gamla mor Annikka tog en lur,
I fällen gömd.
I natt och töcken
Hästen sprang,
Bjällran klang.
Frysande vinter var nu så blid,
Töade nog i sin rätta tid.