Selmas tankar i våren

1. Hvad månne de vänta på?

De älskliga blyga blommor
I lundernas vackra vår,
Jag tänker på dem beständigt,
Jag dem icke rätt förstår.
De dofta så längtansfulla,
De tyckas i väntan stå;
Hvad månne de längta efter?
Hvad månne de vänta på?

De vaggande väna vågor
Vid strändernas hvita sand,
De sorla ibland så sorgset
Och ändå så ömt ibland.
Hvad ha de att sörja öfver,
Så fria och glada än?
Likväl så tyckas de sakna
En innerligt älskad vän.

Och hvad jag då minst begriper,
Det är alla fåglar små,
Som qvittra i löf och grenar
Rätt melankoliskt också.
Ack vor’ jag en liten fågel,
Jo annat skulle man se;
Jag skulle minsann blott skämta
Och sjunga af fröjd och le.

Men när jag mig rätt betänker,
Så rinner det i min håg:
Jag sjelf är som vårens blommor,
Jag sjelf är som vårens våg.
En längtan mitt hjerta gömmer,
Den aldrig jag kan förstå
Hvad har jag att sörja öfver?
Hvad månne jag väntar på?

ur Ljungblommor