Stockholm

Stockholm

Det var en dag
utav ljus och strålar
och glatt behag;
det var ett liv,
sådant skalden målar
till tidsfördriv.

Det var en stad
mellan höga branter
och vågors bad.
En grönska mild
såg från alla kanter
i sjön sin bild.

En himmel blå
göt sin klara höga
strålglans därpå,
och varmt och gott
glödde solens öga
på stad och slott.

Och folket där
hade mycket roligt
bland allt besvär;
det var så lätt,
det var så förtroligt –
så var dess sätt.

Det var ändå
ej i forna tider
alldeles så;
ty folk och land
skifta, vad det lider,
allt efter hand.

Då var det strid
uppå dessa stränder,
där nu är frid. –
Svärd buro ju
dessa svenska händer,
som leka nu.

Med bister håg
stod en kraft, som, vaken,
i härnad låg.
Från Björkö våg
styrde svarta draken
till ledungståg.

En kämpaätt
spillde blod kring världen
med styrkans rätt;
och det var här
som den slipat svärden,
mot dessa skär.

O Mälarstrand
hur du skiftat öde
allt efter hand!
Din glans är bytt,
dina kämpar döde –
och allt är nytt.

Så tänkte jag,
när sig solen sänkte
midsommardag;
men om ej rätt,
om ej sant jag tänkte,
förlåt mig det.

Förlåt mig det,
o du Mälarbölja,
så ljuv, så lätt!
Den vackra stad
dina vågor skölja,
den är dock glad!

Jag älskar den,
jag de minnen aktar,
som bor där än,
och varm i håg
jag din lek betraktar,
o Mälarvåg!

ur Sånger 1843