Stormen och solskenet

Personer:
Stormen (Harald).
Solskenet (Clara).
En fattig gumma.

Lekrummet föreställer en landsväg, som går genom en skog.
Det är vårvinter, snön smälter och fåglarna sjunga. Man kan
ställa det huru man vill; nog af, man ser snön och hör fåglarna.
Solskenet är en liten hvitklädd flicka med ljusröd duk eller
slöja. Hon sitter på en klippa och äter bort snön rundt
omkring sig. I handen bär hon en slända, på hvilken hon spinner
rödt silke. Hon ser snäll ut och har mycket glada ögon.

Solskenet (talar):
Här är jag tillbaka på jorden.
Det är så länge sedan jag sist såg den gröna granskogen
och de löflösa björkarna. O hvad jag hade ledsamt, där
uppe i tomma rymden! Det var så tröttsamt att resa
från stjärna till stjärna. Min pappa, solkungen, har
många barn, som han sänder ut att värma sina planeter
och månar, och jag är hans jordflicka. I dag på
morgonen sade han till mig: flyg, Clara Solsken, och se åt,
om du får fäste på jorden! — Jag flög och flög: från
Merkurius till Venus, från Venus till månen, från månen
till jorden. På åtta minuter var resan gjord. Men när
jag kom till jordens luftkrets, lågo där tunga moln som
en mur framför mig. Jag vet rätt väl hvem som blåste
dem tillsamman; det var ingen annan än Harald Storm.

Å, jag känner den gunstige herrn: det finnes ingen så
ostyrig gosse mellan himmel och jord. Hvad jag
klappade på de tunga molnen! Men gåfvo de vika? Nej,
de skockade sig allt tätare framför mig, tilldess att jag
slutligen begynte se på dem. Det var förunderligt; det
måtte ha händt något i skyn. Ju mera jag såg, desto
mera veko molnen åt sidan, och slutligen var jag på
jorden.

Men hvad skall jag nu företaga mig? Äta snö
blir tråkigt i längden: det är en vattsoppa utan russin
i... Om jag skulle vagga videbusken till lif ? Jag vill
försöka.

(Hon tager en gren af videbusken, vaggar den på sitt knä
och sjunger.)

Sof, du lilla vide ung;
än så är det vinter,
än så sofva björk och ljung,
ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står.
Sof, du lilla vide;
än så är det vinter.

(Talar.) Men var ej ledsen för det, videbarn lilla.
När jag ser på dig, börjar saften att stiga i din fina
bark, du får varmt kring ditt frusna hjärta och känner
något i luften, som säger dig att våren kommer. Ja,
så är det. (Sjunger.)

Solskens öga ser på dig,
Solskens famn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig,
snart hvar blomma flaggar.
Än en liten solskensbön:
Vide liten blir så grön.
Solskens öga ser på dig,
Solskens famn dig vaggar.

(Talar.) Se, så var det. Hvad nu, videbarn, jag
tror du redan slår ut dina små fjun, mjuka som kissar?
Skäms litet och fjäska inte; tycker du det passar sig,
att pojkar löpa med skägg? Kom ihåg Harald Storm!
Rätt som det är, rakar han bort dina smånätta fjun, och
så är du skägglös som ett sex veckors barn. Hvad
sade jag? Där ha vi honom; jag hör hans kråkskramla
föra väsen i tallarnas toppar.

(Harald Storm rusar in med buller och bång, under det att
han stojar med kråkskramlan.)

Stormen:
Hejsan, ur vägen, ruskor och tallkottar!
Fort skall det gå, fram skall det gå; tål intet söl.
Världen är en sköldpadda; jag skall sätta dess fötter i rörelse.

(Sjunger.)
Upp genom luften, bort öfver hafven,
hän öfver jorden i stormande färd.
Morgonens drottning med rosiga stafven
vinkar oss ut till sin vaknande värld . ..

(Talar.) Hvad är det jag ser? Clara Solsken har
åter behagat hedra vår jord med sin höga närvaro.
Hur bröt du igenom molnen, lilla pyre? Jag trodde ej,
att dina rosenfingrar voro så starka.

Solskenet:
Se, jag kom ändå, dig till förtret.
Du tror visst, att du är så rysligt stark, men det finns
någon, som är starkare än du.

Stormen:
Verkligen ? Nå, hvem skulle den någon vara, om jag får fråga?

Solskenet: Jag.

Stormen
(skramlar): Du? Ohoho, det var roligt.
Nå, efter du är så stark, så försök att draga fingerkrok med mig.

Solskenet:
Nej, tack. Men hålla vi vad?

Stormen:
Vet du inte, att jag kan kasta omkull de största skogar?

Solskenet: Men jag reser dem upp ur jorden.
Stormen: Jag häfver oceanens vågor mot skyn.

Solskenet: Men jag kan blidka honom.
Stormen: Jag drifver molnen.
Solskenet: Och jag upplöser dem.
Stormen: Jag betäcker marken med yrande snö.

Solskenet: Och jag smälter snön.
Stormen: Jag rensar världen.
Solskenet: Och jag föryngrar den.
Stormen: Jag dödar...
Solskenet: Men jag ger lif.
Stormen: Se på lillan, hvad hon nu har blifvit stor på sig!
Solskenet: Jag skryter ej, men jag tycker om att tukta storskrytare.
Stormen:Nå, hvad hålla vi vad om?

Solskenet:
Där borta på vägen kommer en fattig
gumma. Hon fryser och sveper om sig en gammal päls.
Den af oss, som kan taga pälsen af gumman, han är
starkare och har vunnit vadet.

Stormen: Godt. Och han får till segertecken
rycka en fjäder ur den andras vinge. Jag skall plocka
dig, Clara Solsken; var säker därpå.
Solskenet: Vi få väl se.

(Den fattiga gumman inträder.)

Stormen: Hör hit, käring! Hvar har du stulit pälsen ifrån?

Gumman:
Bevare oss, kära herre, jag är en stackars
ärlig gumma; aldrig i mitt liv har jag stulit, och pälsen
är min egenhändiga päls. Jag må väl veta, att han är
gjord af bocken, som stångade ihjäl sig för femton år
sedan.

Stormen:
Det kvittar mig lika. Jag vill ha pälsen,
och ger du den inte godvilligt, så skall jag ruska dig,
så att ulltapparna flyga som snöflingor omkring dig.

Gumman: Hjälp, här är röfvare i skogen! Finns
här ingen polis?

Stormen (ruskar gumman). Se, nu tager jag pälsen, gumma lilla!

Gumman (stretar emot). Nej, men se den låter du bli,
om jag aldrig en kappe sådde.
Min egenhändiga bässe! Röfvare, vill du se mina naglar?

Stormen (släpper henne): Har man sott en sådan
gammal kattl Hon har ju klor som stoppnålar.

Solskenet. Nå, Harald Storm, hur lyckas vadet?

Stormen: Det kan inte en orkan få bukt på en
sådan böllfluga. Hon stretar mot strömmen som en
rosenbefängd.

Gumman (sveper pälsen tätare kring sig): Pytt fick han,
blåsväder! Hu, det är så kallt, att själen fryser i en fattig människa.

Solskenet (klappar gumman på axeln): Fryser du
mycket, gumma stackare?

Gumman (fnurrig): Angår det henne! Låt mig vara i fred.

Stormen: Ha, ha, Clara Solsken, du gör dig fåfängt besvär.

Solskenet (till gumman): Du är så ensam, och
ingen i vida världen bryr sig om dig. Har du nu
varmare?

Gumman: Litet skapligare är det. Men det kommer af pälsen.

Solskenet (ser henne i ögonen): Ja, det är troligt att
det kommer af pälsen. Gumma fattig, du har slitit
ondt i den kalla vintern.

Gumman: Å ja; ved finnes tillräckligt i skogen,
men med födan har det just inte varit rart. Du ser ut
att vara en snäll flicka. Jag blir helt varm i själen,
när du ser på mig med dina glada ögon.

Solskenet: Det kommer af pälsen. Men det måste
ha varit en bra bässe, som du höll af, efter han värmer
dig ännu femton år efter sin död.

Gumman: Ja, det förstås, pälsen gör nytta, när det
är kallt, men ibland är han nästan för varm så här på
vårsidan. Jag riktigt svettas ibland.

Stormen: Tro henne inte, gumma; hon är en skälm,
hon narrar pälsen af dig.

Gumman: Var han tyst, biåsväder! Så mycket vett har jag, att jag
kan göra skillnad mellan frysa och svettas.

Solskenet (ser på henne): Hvarför har du så kallt
och så mörkt i din ensliga stuga? Du skulle ha där
bredvid dig ett litet godt barn, som skulle hålla så
hjärtligt af dig och kamma ditt gråa hår och släta din
skrynkliga kind, och trösta dig när du är sorgsen, och
leka med dig när du är glad, och sjunga vackra visor
för dig, och hålla dina frusna händer i sina varma. Se,
då skulle du aldrig frysa i ditt hjärta.

Gumman (håller hunden för ögat): Nej, hur märkvärdigt
det skiner mig i ögonen och ända in i själen, när du talar så där!
Och så varmt det har blifvit! Puh, nu står jag ej längre ut.
Håll i ärmen, jag måste lägga pälsen af mig. (Afdrager pälsen.)

Solskenet: Harald Storm, du har tappat vadet!
Jag plockar din vinge.

Stormen: Jag ser att du vunnit. Men det är då
rakt obegripligt. Finns det verkligen något i världen,
som är starkare än styrkan?

Solskenet: Å ja ... godheten! Kom, lilla gumma;
nu skall jag till belöning lysa din fattiga stuga med
rikaste guld.

Sagospelet publicerades först i barntidningen Trollsländan, sedan i Läsning för barn.