Till Finlands mödrar

Säg mig det renaste band, det bästa,
som kan på jorden ett hjärta fästa;
säg mig en kärlek, som tålig vakar
och hoppfull lider och glad försakar!
Sök ut för dem ett förtroget namn:
det kan blott vara en moders famn!

Det kan blott vara den kära handen,
som först oss ledde i främlingslanden,
den trogna handen, som aldrig vikit
ifrån vår sida, när allt oss svikit,
och stått med böners och tårars makt
vid lifvets portar som änglavakt.

Att se den famnen oss sträckt till möte,
som bar oss förr vid sitt moderssköte,
att se den kärlek, som allt förlåter
och allt försonar, oss söka åter,
det är en vårluft i årens höst,
det smälter is i ett mänskobröst.

Att se det första föreningsbandet
för lifvet, världen och fosterlandet,
se hjärtats, tankens och sedens höga
uppfostrarinna med tår i öga
oss kärligt räcka förenad hand,
det är att famnas av folk och land!

Det måste böja den mest förmätne,
det måste höja den längst förgätne;
en lön som denna, hur varmt den menas,
kan endast skänkas, men ej förtjänas;
det är Guds eviga kärlek blott,
som mäter mänskor med detta mått.

Ack, detta liv, så förstrött, förfelat,
är blott ett styckverk av vad vi velat!
I sköra lerkärl vi bära gåvan,
och allt, som duger, är skänkt från ovan.
Guds kraft allena i oss består,
och hans är guldet, men slaggen vår.

Och vi gå bort, men den kära handen,
som engång lett oss i främlingslanden,
den trogna handen, som för oss strider,
skall aldrig tröttna i tiders tider
att fostra framtid åt Finland än -
jag kysser och jag välsignar den!

14 januari 1888