Till Onkel Adam

Zacharias Topelius är en av förnyarna av den nordiska barnlitteraturen. En av hans samtida själsfränder och inspiratörer är Carl Anton Wetterbergh (1804–1889), svensk läkare och författare, mest känd under preydonymen Onkel Adam. Onkel Adam gav bland annat ut Linnea, tidning för barn. Den var på flera sätt banbrytande och såg som sin uppgift att både roa och förmedla kunskap. I en av sina utgåvor av Läsning för barn skriver Topelius ett brev till Onkel Adam som förord. Det är också Topelius programförklaring för vad han ville med barnlitteraturen.

Tillåt mig att sända dessa lekande blad, icke åt den frejdade skriftställaren, icke åt tänkaren i samhällets högsta frågor, men åt den klarsynte menniskokännaren, den ädle, varmhjertade barnavännen borta i Östergöthland.

Det har vederfarits Eder, bäste Onkel, likasom mången upphöjd ande, att sedan ni länge betraktat lifvets ström i den breda fåran, har ni kännt ett behof att åter hvila vid den ogrumlade källan. Ni har lyssnat på dessa ljud ur naturens innersta, hvilka, omedvetna och oförstådda, komma till oss i barnets lekar. Ni har igenkännt i dem det ursprungliga väsendet före söndringen mellan natur och ande. Ni har gifvit akt på denna andes första kamp att frigöra sig och beherrska naturdrifterna, och ni har med erfaren hand sökt att leda hans första steg på vägen till ljus och frihet, sanning och rätt.

Edra unga vänner kunna ej fatta hela styrkan utaf den hand, som leder dem; men de känna desto bättre att handen är varm. Vet ni väl, bäste Onkel, att edra ord hafva ett långt eko och eder kärlek ett djupt gensvar? Hundrade mil från den strand der ni bor, och långt ibland Finlands moar, klappas många små händer af glädje, när en nummer af Linnea kommer med posten.

De äro farliga recensenter, dessa små. Vet ni hvad det är, som mest förtjusar dem uti Linnea? Det är icke blott de sanna, åskådliga, ur det lefvande lifvet tagna berättelserna, utan också det, att berättaren ställer sig midt ibland dem. De många, som tala till barn i den bekanta nedlåtande tonen, likasom skulle de sänka sig till varelser af en lägre ordning, de ana icke huru fin näsa man har vid den ålder, när man ej brukar näsduk. Och jag ville fråga dessa lärare, dessa författare och författarinnor för barn, om de verkligen tro sig stå så högt, att de måste sänka sig till barndomens åskådningssätt. Jag ville fråga dem, om de verkligen genomgått denna långa ödemark af tvifvel, söndring och själskamp, som man måste genomgå, för att återkomma till denna objektiva åskådning, denna sublima enhet emellan tro och öfvertygelse, hvilken endast den högsta vishet äger gemensam med barndomens oskuld. Hafva de icke det, då måste de höja sig till barnets ståndpunkt. Ty ett oförderfvadt barn är dock alltid ett stycke grekisk plastik, och det är just detta stora, antika lugn, som utgör morgonglansen öfver barndomens dagar och gör på oss andra, seglare uti stormen, ett så svalkande, så välgörande och tillika så rörande intryck.

Man borde akta sig att störa detta lugn uti förtid. Lifvet arbetar på söndring alltifrån vaggan, men hvarje sann utveckling sker gradvis. Hvarför icke låta plantan rota sig i den svala jorden, tills hennes tid är kommen? Hvarför plantera henne i krukor och ställa henne att brådmogna i solbaddet? Oändligt många föräldrar, lärare och författare gifva sig ingen ro, innan de fört ormen i paradiset; innan de der lyckats antända den förtidiga, allt förhärjande reflexionen. De kära barnen få ej lemnas att vexa i ro med deras glada tro på lifvet, deras lyckliga endrägt med naturen och med sig sjelfva. De skola i blinken blifva så utmärkt förnuftiga. De få dagligen höra huru den blå himlen är endast en tom luft, och den gyllene morgonskyn endast ett duskigt moln; huru lekens kung bär en krona af papper och huru barnkammarens gränslösa verld är endast en förstuga till skolan. Deraf blifva de ock så »förnuftiga», många bland dem, att de vid tio år mästra far och mor, vid femton år Gud och fädernesland. De äro invigde i mycket, om hvilket det vore bättre att vara okunnig, och deremot okunnige i det, hvarpå den sanna lyckan hvilar. Arma, sjelfviska, rotlösa, vissnade barn, utan fäste i himmelen eller på jorden; de äro trötte vid lifvet, när andra börja att lefva.

Finnes der spännkraft i viljan, så kan ännu mycket godtgöras. Men det som aldrig kan ersättas, det är en vissnad, härjad, smågammal barndom. Dessa väsen med en förtorkad rot, kunna blifva goda, nyttiga, verksamma, upplysta, men sällan lyckliga menniskor.

Jag föreställer mig, att för detta pris bör man ej köpa vetandet. Det är en sned riktning i tidens uppfostran att anse vetandet vara allt. En menniskoande behöfver värme lika nödvändigt som ljus. När jag ser så många frusna varelser utgå från våra skolor, känner jag mig ofta frestad att önska dem mindre beläsenhet och mera tro, mindre beräkning och mera hängifvenhet, men framför allt den själens och kroppens helsa, som endast finnes i jemvigten mellan alla förmögenheter.

Det, hvarpå vår tid lider brist och derföre mest behöfver, det är fasta karakterer. Men huru utbilda sådana utan ett hälleberg af granit, ur hvilket viljan hämtar sitt jern? Det är den grundfasta, allvarliga gudsfruktan, som saknas i hemmet, i skolan, barnaböckerna, alltför ofta äfven i kyrkan, och derföre är allting löst.

I stället plaggar man på de stackars barnen en bråte utaf moral: likasom kunde man plocka frukten utan att först hafva trädet. »Söker först efter Guds rike, så faller eder allt detta till.»

Jag föreställer mig att sedeläran i barnaböcker hvarken bör ösas med slef eller påklistras som skylt. Vexer hon icke fritt ut ur berättelsen sjelf, – hvilket är det lyckligaste – så må hon åtminstone kläda sig i en så lefvande gestalt, att saken, icke förmaningen, kan tagas i med händerna. Men hvilket pjunk får man ej läsa i mängden af de barnböcker, som öfversvämma vår julmarknad! Jag ville säga till dessa välmenande moralpredikanter: öppnen fönstret och låten verldens luft strömma in! Vi begära inga ångor af kamfert från täppta sjukrum. Vi vilja ej hafva dessa förklemade, vekliga, viljelösa dockor, som I pinen ihjäl med edert välmenta gnat. Vi begära helsa och kraft, mod och beslutsamhet; varma, hängifna hjertan utan beräkning; starka sjelfbeherrskande viljor och en frimodig lust att lefva och handla.

Sådan föreställer jag mig, är den vind, som vi böra låta blåsa in genom det friska barndomslifvet, hvilket må ledas, men icke dämmas. Lägg ännu härtill en lagom tolerans för dess uppsluppenhet och för det stoj, som vid denna ålder är rent af en naturnödvändighet, och jag tror att vi något så när skola träffa den riktiga tonen.

Jag har ej glömt, bäste Onkel, att det är ni, som redan i många år anslagit denna ton, när ni talat om och till dessa minste bland våra bröder; ni som i de mest åskådliga drag har tecknat både det sköna och det missbildade i plantskolan omkring oss. Men jag har ej velat sända er dessa blad utan att säga huru jag önskar att de må tagas. Ty de ha icke skrifvits efter en på förhand uppgjord plan, utan efterhand under loppet af flera år, och derföre röjas i dem så många inkonseqvenser. Men hufvudriktningen är dock den, att öppna fönstret och låta den friska luften strömma in genom barnkammaren.

Jag är alldeles ingen vän af barntheatrar i den vanliga betydelsen, när till dem fordras en viss apparat och när de uppträda med anspråk att vara någonting mera än lek. Jag tror tvärtom att de verka bestämdt skadligt, när den lilla skådespelaren, applåderad af en talrik publik, bekanta och obekanta får en hög tanke om sin egen förträfflighet. Deremot har jag tyckt mig finna ingenting ondt, men åtskilligt godt i sådana nöjen, när de icke äro eller vilja vara något annat än en lek liksom andra lekar, med några kulisser af stolar eller af gråpapper, fond af granar eller tapeter, ridå af ett täcke eller en gardin, med ett ord så enkel tillställning som möjligt, och med en förtjust publik af föräldrar, syskon, tjenstefolk eller kamrater. Då har jag tyckt mig märka, att der i det glada nöjet kan sås ett och annat groende frö af de stora idéer, på hvilka all uppfostran hvilar: gudsfruktan, lydnad, sanning, rättvisa, trohet, barmhertighet, ödmjukhet, sjelfförsakelse, kärlek, mod, ståndaktighet, tacksamhet, fosterlandskärlek, vördnad emot föräldrar och lärare; – och tillika har jag trott mig märka, att de motsatta felen på samma sätt framträda vida åskådligare och mera gripande för barnasinnet, än i de bästa berättelser. Den som vet huru fantasi och verklighet äro hos barnet ett, den inser också huru mäktiga intrycken blifva, när godt och ondt i denna lek stiga lefvande fram, tala lefvande ord och skildra sig sjelfva i lefvande handling. Jag har sett några bland dessa stycken lekas af barn – de äro alla dessutom gjorda att lekas hellre än att läsas – och jag har sett huru både de små aktörerne (fastän jag ej vill anse dem så) och de små åskådarne alldeles glömt att leken var fantasi och strax varit inne i sagan på fullt allvar. Det är också ingenting annat, än hvad man dagligen ser. Ty leken är för barnet samma verklighet, som handlingen för den vuxna menniskan; följaktligen ett behof och en lifsyttring. Den dramatiska leken särskildt är så naturlig, ja så medfödd för denna ålder af lifvet, att den kommer alldeles sjelfmant från de spädaste år: – än leker man främmande, än föreställer man den eller den; och hvad är det annat, än skådespelet i dess enklaste oskuld?

Det beror då på att taga detta medfödda anlag i uppfostrans tjenst, och försöket är icke nytt; det har praktiserats ofta och länge, äfven i skolorna. Men hvad man härtills äger åt detta håll på svenska språket, är hvarken mycket eller, som jag vågar anse, alldeles lämpligt. Jag känner åtminstone icke många barnpjeser, och de äro egentligen hvad man kunde kalla guvernants-stycken, eller sådana, i hvilka den moraliserande tendensen öfverväldigar fabeln. Jag ber eder således, bäste Onkel, anse dessa blad såsom ett försök att fylla bristen, – såframt ni anser det som en brist – och tillika såsom de första stegen uti en ny riktning; lyckade eller misslyckade, det kan jag ej afgöra; men är riktningen god, skola andra fortsätta och göra det bättre. Allt likväl med det bestämda förbehåll, att det må förblifva en lek och att man ej må häraf göra en theater; – ty en barntheater är och förblifver ett oting. Jag har sällan gått från en scen med så smärtsamma intryck och med ett så djupt medlidande för olyckliga varelser, som från herr Selinders af många prisade barntheater.

Slutligen beder jag att ni ej anser mig blind för det här förekommande språkslarf, som olyckligtvis blifvit vanligt för scenen och är en naturlig följd af klyftan emellan det svenska tal- och skrifspråket. Jag har tyvärr ej kunnat skrifva korrektare än andra, utan att blifva styfvare och prudentligare än mina småpratare hade tyckt om.

Mottag, bäste Onkel, försäkran om den oföränderliga aktning och vänskap, hvarmed jag till dagarnes ände förblifver eder tillgifne

Z. Topelius.
Helsingfors den 25 Oktober 1865.