Tuttemuj

Han var bara en liten karl, fyra år gammal, men karl var han, liten och käck. Tuttemuj kallades han; far och mor brukade ibland kalla honom något annat; sådana karlar har många namn. Bröder hade han, Micke och Nicke, nie och elva år gamla. Också de bestod sig med flera namn. De hade fått en vit kanot, en riktigt fin, lätt som en ärtskida. Den dansade på vattnet, när den drevs fram med paddelåra. Det är något att kunna dansa på sjön!
   En dag kom Micke hem med kanoten från en utrikesresa. Han hade varit i Spanien på andra sidan av viken. Det är långt till Spanien. Micke hade paddlat sig trött och sprang upp från stranden med den enda tanken i huvudet, att nu skulle en smörgås smaka bättre än våfflor. Kanoten blev liggande oförtöjd vid bryggan, vilket är pojkars vanliga sätt att sköta båtar. Tuttemuj hade smitit ut på strövtåg utan överekande "polis"; ingenting kan jämföras med den ädla friheten. Kom så till bryggan och fick syn på kanoten. Vem kravlade sig dit, om inte Tuttemuj?

   Visst hade han hört talas om Näcken, men han hade också sett hur man hanterar en paddelåra. Innan någon hade fått syn på honom var han ute på sjön: Det var spegellugnt och det var första gången en karl på fyra år befann sig ensam på stora sjön.

   Vattnet var mjukt och fint; paddeln gick in i det som skeden i soppan. Kunde man gå på vattnet? Det vore roligt att försöka. Pojkarna hade ju gått på isen i vintras, och flugorna på filbunken. Tuttemuj doppade handen i vattnet. Det var vått som i badbunken. Nej, varför skulle han förresten gå i badbunken? Han doppade i stället paddelåran, än åt höger och än åt vänster, som han hade sett bröderna göra. Det gick.
   En liten mygga flög tätt över vattenytan. Tuttemuj betraktade den med förundran. - Kan du flyga du, som inte är en fågel? Det vore roligt att kunna flyga. Så kom en nyfiken löja, nafsade ett tag och slukade myggan i en munsbit. Tuttemuj glömde myggan och såg på löjan. - Kan du simma du, fastän du är så liten? Vem har lärt dig? Micke kan simma. Nicke kan simma. Pompe kan simma, men jag är ännu för liten. När jag blir stor skall jag simma till Spanien. - Det är ingen konst alls att simma, svarade löjan. - Svårare är det att gå på torra land.

   - Men det kan jag, sade Tuttemuj.
Löjan märkte inte, att det tätt bakom henne kom en stor abborre, och knaps, i ett tag hade den slukat löjan.
   - Vad var det?
   - Ingenting, sade abborren, jag åt bara min frukost.
   - Vi brukar steka fiskarna, menade Tuttemuj.
   Abborren hade inte heller märkt att en stor gädda lurade i vassen. I ett huj var gäddan bredvid kanoten och slukade abborren med frukost och allt. Det blev en virvel i vattnet, när gäddan slog med sin stjärt, och kanoten gungade. - Skäms du inte? sade Tuttemuj. - Tänker du äta upp mig, som du åt abborren?
   Och så slog han med sin paddelåra så hurtigt i vattnet, att han tappade åran, som flöt bort sina egna vägar. En liten vindkåre blåste upp och nu drev kanoten redlös på sjön. Tuttemuj såg inte en vit ängel, som satt vid hans sida.
   Att driva för vinden var också roligt. Något skulle Tuttemuj göra. Han doppade åter handen i vattnet, öste som med en skopa och lät det rinna tillbaka. Kanoten vickade litet, och det var ännu roligare.
Han lutade sig än åt den ena och än åt den andra sidan; för varje gång krängde kanoten, och det var det allra roligaste. Mamma skulle ha sett hur skickligt han gungade.

   Så gick en stund, och Tuttemuj undrade om hans lilla mössa kunde flyta på vattnet. Jovisst, den flöt, liksom åran. Kunde man ösa vatten i den? Ja, den höll vatten! Men kunde kängorna flyta? Tuttemuj tog av sig båda kängorna, och alldeles riktigt, de kunde flyta! Nu hade han tre båtar i sjön, mössan och båda kängorna. Det var ju en hel flotta! Micke och Nicke hade bara en ångbåt som hette Thor.
Mössan och kängorna höll sig en stund i närheten av kanoten, men ville av allt att döma ut på egna vägar. Bort flöt de, liksom åran. En liten hand sträcktes ut efter dem, men nådde inte tillräckligt långt. Tuttemuj satt nu i strumpfötterna. Lika gärna kunde han vara barfota. Han drog strumporna av sig och försökte ösa vatten i dem. Nej, vattnet rann igenom dem, och de flöt inte. Tuttemuj slängde dem ifrån sig; den ena föll i sjön och drunknade.

   Vinden blåste mot Spanien, och rätt som det var drev kanoten in i spansk hamn. Tuttemuj beslöt att landstiga i Spanien. Men vad var det som rörde sig där bland albuskarna? Var det Näcken? Nej, inte bor Näcken i Spanien, han bor i sjön. Tuttemuj klev upp på en sten, inte långt från stranden och råkade hur det nu kom sig, sparka till kanoten. Adjö med kanoten, den for sina egna vägar, som åran, som mossan, som kängorna.
   Nu stod Tuttemuj barfota på stenen och ämnade gå i land. Men där var vatten mellan stenen och stranden. - Det gör ingenting, jag simmar, tänkte Tuttemuj, och hade redan glömt att han inte kunde simma. I detsamma kom något fram mellan albuskarna, och det var en ko. Efter den kom ännu en ko, och en till, och slutligen kom en oxe. De ville till vattnet, bort från myggsvärmarna i albuskarna. Kanske ville de också dricka ur sjön. Rätt som det var fick de se en liten figur på stenen. - Muh, sade de. Trodde de att Tuttemuj var en hund? Det såg nästan så ut. Hundarna brukar skälla på korna och nafsa dem i benen, därför är alla kor arga på hundar.
   Tuttemuj var ingen ängslig karl, han såg sig om efter försvar. Där låg ett vasstrå, som vågen hade sköljt upp på stenen. Tuttemuj beväpnade sig med vasstrået. Hjälten och hans vapen passade bra ihop.
   - Muh, sade korna. Oxen bölade burr-urr-urr!
   Så började de alla fyra vada ut i det grunda vattnet. - Vill de äta upp mig, tänkte Tuttemuj för sig själv och sträckte hotande ut sitt vasstrå mot fienden. - Kommer de nära, så slår jag dem.

   När Micke hade fått sin smörgås, kom han ihåg kanoten, som han hade lovat att alltid förtöja ordentligt vid bryggan. Han sprang till stranden. Ingen kanot! Var är kanoten? Och var är Tuttemuj? Micke hoppade i roddbåten och begav sig på upptäcktsresa. Rymmaren syntes inte till. Men vad var det som flöt på vågen? En känga! Vems känga? Tuttemujs. Ett stycke därifrån flöt en liten blå mössa, nära att sjunka. Vems mössa? Tuttemujs. Micke kände hjärtat i halsgropen, rodde till Spanien och fann kanoten tom, utan paddelåra, i vassen. Hade Micke varit mamma, skulle han ha svimmat. Men han var Micke, han rodde vidare och upptäckte en tapper hjälte, barfota, utan mössa, stående på en sten och belägrad av fiender.

   Rymmaren klev frivilligt i båten. Friheten är skön, men det är inte heller så dumt med sällskap ibland. Kanske hade Tuttemujs hjältemod svikit honom i längden. Men nu var han stor på sig. - De skulle bara ha kommit, jag skulle ha slagit dem så ... så! Och han svängde det fruktansvärda vasstrået.
   - Var är paddelåran, frågade Micke.
   - Åran?
   - Ja. Och var är dina kängor och strumpor?
   Tuttemuj teg skamsen.
   - Vilken slarver du är, sade Micke.
   - Men de vågade inte äta upp mig, förklarade Tuttemuj.
   - Muh, sade korna.

Bearbetning: Ull-Britt Gustafsson-Pensar