ur Dagböcker

ur Dagböcker april 1835

13. Muli Måndag. Nu ha vi fått påsklof, och i dag är Muli Måndagen, god vänner. Den gjorde också skäl för sitt namn. Ej mycket är annars om den att förtälja. Jo, knäfveln ändå, nu mins jag: Först skref jag till syster och Mamma och frågade rigtigt hur det går med Sonnesplanerna. Sedan uttog jag från posten bref 1:mo af bror Hindrik och 2:do af bror Albert D. Bägge brefven woro just owanligt intressanta. Hindrik skref om sina fjärilflygter och att han åter slagit sig ned på "rätter ros", mig och den andra redacteuren (?) till spe och förtret (???). Albert var så treflig att han till och med poetiserade smått öfver wåren.

14. Trano-Tisdag. Hej hej dä ä påska nu, gubbar. Logren var här och berättade att han inte kommer till Ny Carleby i sommar, och således slå mina vackra planer för Ephemererna, hvad på honom beror felt. – Skadan är väl ej obotlig.

Det var Nationsmöte men det var tråkigt. Då svalan vill för högt prisa henne skatorna, men lärkan tänker: du flyger ej med mina vingar. Då en sångerska drillar och skriker högre än vackert är och hennes röst förmår, ropar Galleriet bravo, men Logerna tiga och parterren hvisslar. Om galleriet sedan ropar ut sångerskan så skall hon på den öfriga delen af publiken märka att det ej är rådligt att visa sig.

Brodren Lindfors hos mig. Jag talte om att jag höll Dagbok och han tyckte det var trefligt. Lindfors är en karl i min smak.

Reflexioner. Att själen kan vara oberoende af sin kroppsliga omklädnad synes af de passioner som mägtigt storma äfven i en barm hvars lifssaft är förtärd. – Jag talar ej om mig sjelf, ty jag har ej erfarit det sednare. – Kroppen är själens verktyg, men själen kan äfven vara kroppens, nemligen i en punkt der begge sammansmälta, i ädlare sinlig kärlek, det vill säga sådan de gamle upfattade den, lifvet i sin ädlaste högsta yttring, en öfverflödande lifvets fullhet. Utan fantasie vore äfven denna kärlek ej till och just deruti att den lefver i fantasien skiljer den sig från det lägre begäret. De Quo jam sat sit dictum. – Att det gifves en inom menniskan verkande mörksens magt hvilken kan fängsla den starka viljan och leda henne, tvärtemot bätre medvetande, vill jag icke bestrida. Men äfven till det goda se vi oss ibland så oförklarligen, så mägtigt dragna. Månne icke sagan om en god och en ond engel hos menniskan är något mer än ett blott foster af fantasien?

15. Ask Onsdag. Ett ljufligit vårväder. Lingua Latina lär äfven studenter att grina, notabene af förargelse då glosorna i ett Latinskt ämne börja tryta. –

Nationsvisit. Plebejer på Senatstorget, det vill säga gatsopare. Calle Junelius är kommen till staden, säkert till vår goda jungfru Christin’s synnerliga glädje.

16. Skär Thorsdag. Är du här åter, du gamla trollkärings fysionomie? Nå välkommen ändå, kära du, du låter åtminstone inbillningen göra en utflygt i den här alldagliga, särdeles opoetiska verlden och det tycker jag om. – Redan i dag köpte vi billetter till det stora Oratorium som i morgon spelas. Bivistade sällskapets pro Fauna et Flora Fennica sammanträde. Sedermera till Rosenkampffs der Moster hade litet ondt i hufvudet och baron var borta. Vi funderade der vidt och bredt om hvarjehanda som man vanligen säger gå öfver sitt förstånd. Till afton spisades bland annat gröt och af den åt jag så väldiga portioner att jag måste låta alla poetiska fantasier fara hvilka jag hade i sinnet att nu om skärthorsdagsnatten producera.

– Kl. ½ 11 gingo wi från Rosenkampffs. Det var blinda natten utanföre och kolandesta mörkret. – Hejsan gummorna små, quastarna i ordning, nu gäller det att rida i kapp öfver berg och dal på midnattstormens vingar. Huj! åt blåkulla, åt blåkulla bär det, huj! gummor, det bär åt fanders! Hvarför skall du grina så du svarta troll; du blir inte älskvärdare för det, men grina får du nog då fan bultar dig med bessmannet i knoppen. Hopp, hexa, du gjorde ditt sista skutt i denna jemmerdalen då du skulle skutta öfver kyrktaket. – Skynden då, fan väntar, den sotiga besten, ni får stryk annars. – Opp och neder, opp och neder, och ingenstans veder!

17. Lång-Fredag. Nu en annan visa: och se! ett lam det der såradt var! – Lång Fredagen ingick skär och klar och vacker såsom verlden då lammets blod tvagit dess synder bort. – Jag var i kyrkan och hörde Pastor Chrons som predikade alltför dåligt. Hvad i herrans namn, tänkte jag, du förtorkade hjerta, kan ej ens en dag sådan som denne inspirera din andagt? – – Jag läste Wallins Religionstal och sedermera i bibeln; den är ändå ett non plus ultra bland alla skrifter. – – Då det led mot aftonen, kl. ½ 7 vandrade jag full af väntan opp på den stora concert som i societetshuset gafs, nemligen Spohrs Oratorium »Die lezten dinge», utfördt af 19 fruntimmer och 18 sångare, jemte full orchester, under Pacii ledning.

Om jag ville beskrifva denna concert så skulle jag komma till korta. Om jag sade att jag alldrig förr hört något så skönt så wore det för litet sagdt ty jag har ju hört så litet. Men om jag säger att den var värdig dagen på hvilken den gafs så säger jag tillräckligt. Aldrig skall jag glömma det intryck den gjorde på mig likasom säkert på alla. Det var en englachor: När stämmorna ropade betet an! betet an! då tyckte man sig höra tusende sinom tusende englaröster tillbedja herren Gud och när choren sedan piano instämde i en låfsång: »Heilig, Hejlig, Hejlig ist Gott der Herr!» – O, då strömmade en namnlös känsla genom hjertats djup, det var som om himmelens härskaror lofvade Gud, som en sakta låfsång från de saligas läppar. – Altstämmorna togo sig förträffligt bra ut. – Äfven var det ett nöje att se damernas sköna krans. Bland dem utmärkte sig fru Schultén, en skön stolt quinna, som sjöng sin altstämma som en engel. – Med ett ord det var en oförgätelig afton. –

18. Påsk Lördag. – I år klädde sig Påskördagen i solskenskappa och var vacker och glad som en ung flicka wid sin morgontoilett. Våren, våren var här. »Håhå, sade gamle bussen Storm då hans liktå blef botad, verlden är ändå, märker jag, inte så dum». – Blanken och jag gjorde en promenad på den sköna förmiddagen, och besågo de sköna damerna som i mängd rörde sig derute. För detta Mamsell Aschan spatserade så munter med sitt frågetecken (hennes man, Knorring, öknämnes så). – Aftonen tillbringade jag hos R–pffs. Vi gjorde en promenad kl. 8. – Påskägg och Myllymaths. Baron fick af sin lilla pilt ett påskägg, på hvilket stod: »första arrendet från en liten Sonnes-torpare». Klockan 11 om påsknatten gick jag från R. – men inte hem, nej bevars, utan till bror Julle Cederman der jag satt till kl. 12, ty vi hade i sinnet att slippa in i Ryska kyrkan i natt. Litet före 12 vandrade vi ut, Staudinger, Ingman, Cederman och jag, och gingo till Ryska kyrkan. Der var en otalig oregerlig hop pöbel sammanskockad. Rector magnificus, Pipping, den strunten, stod der och lurade på studenterna. – Då klockan slog 12 kunde jag dock inte underlåta att tänka att i detta ögonblick verldens frälsare upstod. Men ingen själ i den galna hopen tänkte derpå. Men just då klämtade det i tornet och så börjades ringa. Snart derefter uttågade allt kyrkfolket, med presterna i spetsen och ljus i händerna och sökte frälsarn. De vandrade snart in igen. Många studenter hade dessförinnan trängt sig in i kyrkan, men ännu flere hade blifvit afviste. Då nu processionen åter vandrade in med sina ljus slank Blanken och jag med och jag kan således skryta af att ha varit i Ryska kyrkan om påsknatten. Annars voro ceremonierna då jag var derinne, vid pass kl. ½ 3 om natten, just ej andra än deras vanliga hospodi pomiloi, deras korstecken och rökelser. Kyrkan var skinande ljus och full med folk. Ej länge trifdes vi i hettan och trängseln utan gingo hem. – Bland skarorna af den lägsta pöbel bemärkte jag en flicka af vid pass tretton år. Ett mera uttrycksfullt ansigte ser man sällan. Höljd i trasor och slarfvor hade hon ett ansigte som var så intagande, så skönt af betryck och lidande stempladt att det af hjertat gjorde mig ondt om den arma varelsen. Huru många, tänkte jag, blifva ej obemärkta eller förderfvas på samhällets lägsta trappsteg hvilka måhända blifvit jordiska englar om ödet ställt dem på lifvets höjder! Huru underligt är icke ödet! Huru outransakeliga Guds vägar! –

19. Påskadag. Uppstånden, upstånden är vår herre Christ! Jag är upståndelsen och lifvet, säger Jesus; den som tror på mig han skall lefva om han än död vore! – På påskdagen var jag i kyrkan. – Hos Rosenkampffs voro gubben Kantlin med fru till middag. – På ett hastigt besök till Logren. Lindfors och Holsti suto hos mig en stund; vi gingo sedan ut att promenera och veko in till thejungfrun. Sedan till bror Julle Cederman, der vi suto en timme. – Slutligen directe åter hem.

20. Annandag Påska. På Annan dag Påska som war en wacker dag spisade vi Memma till frukost och gjorde oss muntra. – Derpå i Casernkyrkan. Om aftonen var Blanken på picknick och roade sig, men jag satt hemma och hade låtit koka thé åt mig på mina rum.

21. Tredje dag Påsk. Allt fortfor studenternas påsklof, och, för att säga sanningen blef det nog litet uträttadt vid denna tiden. Äfven Måndagsafton satt jag hemma. Misslyckadt Nationsmöte.

22. Fjerde dag Påsk om man så vill ha det. Ännu i dag räcker påsklofvet. Capten Bäck med Ellida väntas hit, äfvensom morbror Gustaf Turdin. Tänk om jag i sommar far hem med Ellida. Vackert väder. Blanken och jag samlade insekter. Vi träffade några skyttar som för ro skull skjöto ihjäl en stackars siska. Det är dock ett grymt nöje att rycka de arma kräken från våren och det sköna lifvet. Men hvad bryr sig menniskan, det rofdjuret, om sådant! The hemma i sällskap med Blanken.