Vid älvmynningen

Kom, vackra silverbölja,
kom bort till vida havet,
att där ditt flöde dölja,
förgätet och begravet,
och glömma bort dig själv -
kom, sköna, klara ålv!

Din himmelsblåa moder,
den ljusa höjdens källa,
vars svala pärlefloder
ur bergens klyftor välla,
och i vars spegel ner
den klara stjärnan ser,

hon sände ut ditt flöde,
att själv en väg sig bana,
att skapa själv sitt öde
och själv ett mål sig dana;
hon gav dig lifvets lott:
att strida, strida blott.

I klippans hårda vagga
du växte upp så härligt,
du slog din vita fragga
mot fjällens damm förfärligt,
och för din makt med hast
den starka klyftan brast.

Var vår, när över jorden
den sorgsna drivan gråtit,
du, plötsligt jätte vorden,
din lugna bädd förlåtit
och brottats vilt ibland
med furan på din strand.

Sen har du, långt från fjällen,
i stilla dalar susat;
blott svanens färd i kvällen
din spegelyta krusat,
och strandens blommor tyst
din vackra hvirvel kysst.

Och i ditt blåa öga
sig lundens fägring målat,
och ur din barm den höga
azuren återstrålat,
och lifvets skönhet all
har lett i din kristall.

Nu skynda att ditt flöde
i havets sköte dölja!
Hur lik ett mänskoöde
din saga är, o bölja!
Hur lik i nöd och strid,
i skönhet och i frid!

Säll den, lik dig, förklarad,
med himlen i sitt sköte
och spegelns glans bevarad,
sitt öde går till möte
och sjunker ljus och blid
i evighetens frid.