Walters andra äventyr

som hände sig en dag i Sockerlandet vid Himmelsbacken.

Ja, nog har du gott och varmt att sitta där inne och värma dina händer vid brasan. Sitt där och pjåka, du klemige gosse, och skratta åt de andra, som äro nog narraktiga att springa med fröjd där ute i den frostiga vinterluften. Jag vill säga dig något, som du kanske icke tänkt på förut. Ingen klemig gosse blir någonsin en duktig karl. Det finnes något, som är värre än frusna fingrar, och det är att i all sin tid förbliva en veklig stackare. En sådan gjorde bättre att sitta hela sitt liv i ett glasskåp eller leva och dö på en bastulave. Ty världen och livet äro ofta hårdhänta att brottas emot. Icke duger det för en gosse att hava ett sådant fint frökenhull, som ingenting tål, ty då är det säkert, att han en gång får slita ont i världen.

Men det är något präktigt, när solen skiner över den vita snön och bjällrorna klinga och medarna slinta och det går som ett huj nedför den hala backen där borta vid stranden. Den som fryser, kan vackert bli hemma. Den som är rädd, får stå och se på. Kälken har flinka fötter. Kälken behöver ingen häst, och aldrig behöver han piska.

Walter var en sådan, som aldrig brukade frysa, om han också glömde vantarna hemma. Blev han röd om lilla näsan, så snöt han sig och såg lika glad ut ändå. Värkte fingrarna i kölden, så gned han dem emot varandra och slog armarna tillsammans. Rädd var han sällan, när han ej gjort något illa. Men då var han förskräckt för alla, som mötte honom. Gud sätter alltid ett märke på den, som gjort något illa, så att andra människor se det strax. Så gjorde Gud med Kain, och så gör han med alla.

Borta vid den branta stranden var en mycket hög backe, som, just för att den var så himmelshög, kallades Himmelsbacken. Där vågade aldrig någon köra med häst, men gossarna åkte kälke där, och det såg förunderligt ut. Ty Himmelsbacken var liksom i två avdelningar med ett jämnare ställe i mitten, och den som var rädd att åka ned alltifrån höjden, ha började hellre på halva backen, ty då blev farten icke så rasande.

Nu var det en vacker vinterdag, och gossarna åkte av hjärtans lust på sina kälkar i Himmelsbacken. Somliga hade små flickor framför sig på kälken, och då fick man vara god styrman i vändningarna, och stundom hände, att flickorna började skrika. »Var icke rädd, nog går det bra?» skreko gossarna. Och bra gick det ända långt ut på isen. Men så hände väl också ibland, att där blev en kullerbytta i snön, och somliga miste mössan, och somliga fingo en skråma och blödde näsblod, men icke var det så farligt. Om en stund såg man dem börja på nytt, och det var lika roligt för det.

Julgubben hade hämtat åt Walter en kälke, som icke hade sin make. Han var järnskodd, kunde styras med tömmar, om man ej hellre styrde med hälarna, och hette Pukki-Bocken, för att han hann upp alla andra kälkar i backen och stångade dem i ryggen. Pukki och Walter voro ett par. Du skulle ha sett dem i Himmelsbacken! Där flögo de högst från toppen, så att snön yrde som moln omkring dem. Aldrig såg man en präktigare kälke, och Walter var stor på sig över Pukkis meriter.

Vid sidan av Himmelsbacken var en hög brant, där ingen väg var upptrampad, och den kallades Sockerlandet, ty den som där for ned, han for in i drivorna, så att knappt mössan stod upp över snön. Dit vågade sig sällan ens de, som voro tapprast i Himmelsbacken. Men Walter litade på sin Pukki och företog sig att göra ett strövtåg i Sockerlandet.

Sagt och gjort. Alla gossar och flickor sågo med förundran därpå. Walter klev upp, och Pukki följde som en hund efter honom. När de kommit så högt de kunde komma, tog Walter tömmarna, satte sig och kommenderade marsch. Pukki lydde, med nosen rakt nedåt. Huj, så bar det av med pilens hastighet rakt in i djupaste Sockerlandet!... Först såg man ingenting annat än Walters huvud, sedan bara hans mössa; slutligen såg man ingenting mer... Pukki och Walter hade försvunnit i drivorna.

Walter blundade, när han försvann. Han kände, huru han sjönk och sjönk, liksom när en vingskjuten kråka faller ned ifrån björktoppen, och så kom där en duktig puff. När Walter såg upp, stodo Pukki och han framför ett stort slott av is, med glimmande höga pelare och stora salar av blankaste silver. Där kom snökonungen ut ifrån slottet, klädd i vargskinnspäls med ett långt skägg av rimfrost, och vid handen ledde han snödrottningen i lång vit klädning med en krona av isdiamanter i håret. »Välkommen i mitt rike!» sade konungen. »Nu är du här och slipper ej mer härifrån. Jag tycker om sådana raska gossar som du, jag vill behålla dig till min översterumormakare, och Pukki och du skola komma till stor heder .»

»Tackar för äran,» svarade Walter, »men litet varm mat kunde inte skada; det är länge sedan jag åt.»

»Kom,» sade snökonungen, »så skall jag doppa dig i en vak med iskallt vatten, och du skall få äta ett så delikat snömos, som du aldrig ätit förut, ty det är vispat av frusen dagg och sockrat med sönderstött is.»

»Nej, jag tackar,» svarade Walter; »jag tror, jag är mätt.»

»Ack, du lilla slyngel,» sade konungen förtörnad, »jag skall lära dig att försmå mina goda gåvor. Kom hit, snödrottning! Andas på denne vildbasare och förvandla honom till en flygande snöfågel i vårt gränslösa rike !»

Nu andades snödrottningen kallt som en isande nordanvind, och med detsamma blev Walter förvandlad till en liten snöflinga, som yrde omkring bland millioner andra flingor i den ödsliga rymden. Det var på en gång lustigt och mycket bedrövligt; men Walters största bekymmer var att få veta, vad det nu blivit av Pukki.

I detsamma slog han upp sina ögon och märkte, att han låg hemma i sin egen säng och att hans huvud var tungt. Vid sängen stodo far och mor och syskonert och sade, när de sågo honom vakna: »Gud ske lov, att det nu går över !»

»Vad?» sade Walter och satte sig upp. »Åkte jag ej med Pukki i Sockerlandet? Träffade jag ej snökonungen, som ville doppa mig i en vak, och snödrottningen, som förvandlade mig till en snöflinga? Huru kom jag då hit?»

»Min kära gosse,» sade hans pappa, »du pratar i nattmössan. Du har då glömt, att du åkte som en tok med huvudet förut nedför den höga backen? Där stötte du ditt huvud emot en stubbe, och kamraterna drogo dig upp ur snön. Det övriga har du drömt, men ligg nu stilla och badda ditt huvud, så blir du snart bra igen!»

»Var är då Pukki?» frågade Walter, som knappt kunde tro, vad man sade honom.

»Pukki står med avbruten nos vid kökstrappan,» svarade fadern.