ur Sanningens pärla

Där satt en ängel på molnets rand
och såg på världenes villa.
Där var så mörkt uppå jordens strand,
det tyckte ängeln var illa.
Och där var falskhet och lögn och svek,
det tyckte ängeln var ledsam lek,
och då grät ängelen lilla.

Då föll hans vackra, hans klara tår
och blef en pärla i hafven;
där låg hon gömd uti tusen år,
förgäten, glömd och begrafven.
Och alla sågo den pärlans glans,
men ingen visste hvar pärlan fanns,
så djupt, så djupt uti hafven.